Skid Row - The gang's all here
 |
Band: Skid Row Recensent: Dag Harrison |
Erik Grönwall ter sig i nuläget som en svensk, mer lyckosam Ripper Owens. Han har för gemene man gått från ”Erik who?” till ny sångare i samma ikoniska hårdrockband som varit hans egna storfavoriter sedan barnsben – men olikt fallet med Ripper och Judas Priest-fansen har Erik välkomnats varmt, för att inte säga översvallande, av Skid Row-publiken. Visst, jämfört med Ripper på sin tid hade Erik vissa fördelar: han var ändå inte helt tidigare okänd, och behövde inte komma in i bandet som omedelbar efterträdare till dess klassiske frontman. Inte desto mindre, starkt jobbat.
Förtjänar då Skid Rows nya och sjätte fullängdsalbum ”The gang's all here” det entusiastiska mottagande det hittills fått? Sett till Eriks prestation är svaret ett tveklöst ja. Hans sång är för det första enastående, och låter för det andra mera likt en ung Sebastian Bach än vad Sebastian Bach själv har kommit i närheten av de senaste 20 åren. Vartill kommer att själva musiken påminner mera om Skid Rows två första album än något som bandet gjort sedan, ja, deras två första album. Klassisk rock'n'metal, råbarkad men välspelad, lättlyssnad men uppkäftig. Höjdarproducenten Nick Raskulinecz har fångat essensen i Skid Row-soundet perfekt, och om själva liret formligen glöder det. Bandets hjärta och själ, Rachel Bolan, överträffar sig själv med ett rent förbluffande basgung. Hans evige parhäst och medkompositör, Dave ”The Snake” Sabo, och dennes medgitarrist Scotti Hill, riffar och solar med en känsla och träffsäkerhet som är pur hårdrocksglädje. Alltmedan Rob Hammersmith håller skeppet stadigt i allt dess gung med ett krusidullfritt men ändå fyndigt trumspel, precis som Rob Affuso på sin tid. Hade inte ”The gang's all here” haft mer att skryta med än allt detta, skulle plattan ändå vara en rejäl uppryckning jämfört med allt annat som New Jersey-legendarerna gett ifrån sig det senaste kvartsseklet.
Tursamt nog, får man väl säga, för så mycket mer att skryta med har skivan inte. Låtarnas själva kvalitet matchar inte riktigt intensiteten i framförandet. Ingen låt på skivan är sämre än ganska bra, men ingen framstår heller i nuläget som en blivande klassiker. Mer uppenbara publikfriare, som det Toy Dolls-glättiga titelspåret och den Cheap Trick-poppiga ”When the lights come on”, hör rentav till skivans underskikt. Detsamma gäller ”October's song”, vars dryga sju minuter är omotiverat många och i allt sitt vemod inte har vad som krävs för att blidka dem som hellre hade velat ha åtminstone en traditionell ballad i ”I remember you”- och ”Wasted time”-anda.
Å andra sidan: ”Hell or high water” är en helt okej öppningslåt med stiltypiska Skid Row-skiften, ”Resurrected” och ”Tear it down” är effektiva diggframkallare som nästan garanterat blir livefavoriter, och även en såpass äventyrlig låt som ”Time bomb” – basriffet är rent Rage Against The Machine-mässigt – utmynnar i en schyst och fullt Skid Row-kompatibel upplevelse. Och, som sagt, inget alls på skivan är direkt misslyckat. Det är rentav fullt möjligt att ”The gang's all here” är en växarplatta med framtiden för sig. Den är hur som haver bandets tredje bästa album någonsin, då den lämnar själve Sebastian Bachs Skid Row-svanesång ”Subhuman race” (1995) långt efter sig. Bara det en präktig seger.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
