H.e.a.t - Force Majeure
 |
Band: H.e.a.t Recensent: Dag Harrison |
Slutna cirklar och hopknutna säckar, vart man ser. På sitt förra album ”II” var H.E.A.T, efter ett par tveksamma släpp, tillbaka i fornstor form, och det med en stil besläktad med den mer softa och renläriga AOR:en på deras klassiska debut anno 2008. Därav, förstås, titeln på detta H.E.A.T:s sjätte album. Att sedan dess sångaren Erik Grönwall gått vidare (ingen lär ha missat vart) och originalsångaren Kenny Leckremo återtagit sin forna position bara förstärker intrycket av ett H.E.A.T inriktat på att trycka ”back to the roots”-plattan i mattan. Fullt så retrobetonad visar sig ”Force majeure” emellertid inte vara. Och det ska ingen vara ledsen för.
”Force majeure” må uppvisa åtskilligt av putsen och snitsen från ”H.E.A.T”, men sett till det kraftfulla anslaget är det snarare till 2012 års ”Address the nation” – Erik Grönwall-erans magnum opus – som tankarna går. Det är svulstigt, refrängstarkt och i bästa bemärkelse hårmetalliskt. ”Back to the rhythm” är en fistpumpare på Brothers Of Metal-nivå, ”Nationwide” en fartig glädjespridare och ”Tainted blood” ett stycke Giant med extra blytyngd. Denna inledande låttrio gör redan den ”Force majeure” väl värd fullt inköpspris. Men guldkornen är fler än så. Förvisso är det först på sjätte spåret ”Not for sale” som något verkligt snarlikt ursprungs-H.E.A.T sällar sig till festen, och då är även den snäppet hårdare än något på debuten. Men väldigt, väldigt bra ändå. Och av Leckremos insats att döma tycks han direkt välkomna utvecklingen. Styrkan, entusiasmen och klangen i hans röst överträffar allt han tidigare åstadkommit – tänk en överlycklig Joey Tempest på höjden av sin förmåga. Framför allt i ovannämnda ”Tainted blood” och ”Not for sale”, samt egensinniga kraftballaden ”One of us” och ”Wings of an aeroplane”. Pärlor även de sistnämnda, kan tilläggas.
”Force majeure” överflödar också av små men uppiggande överraskningar. Exempelvis den feta soloduellen mellan gitarristen Dave Dalone och keyboardisten Jona Tee i den tunga ”Harder to breathe”. Eller de aningen djärva soundexperiment som smyger sig på i skivans slutskede. ”Paramount” gör osannolikt nog ett försäljningsargument av sin ”Smurfhits”-mässiga fanfar till huvudriff. ”Demon eyes” lägger i överväxeln på ”Rainbow med Joe Lynn Turner”-manér för att landa ett stenkast från power metal-territorium. Och ovannämnda ”Wings of an aeroplane” är ett stycke pudelrock lika jublande euforiskt som Leckremos sång. En perfekt avslutningslåt, garanterad att lämna lyssnaren med ett leende på läpparna. Resterande spår, ”Hollywood” och ”Hold your fire”, bekräftar tidigare observationer om att H.E.A.T:s mest rock’n’roll-betonade sida är deras minst övertygande, men utan att hamna i farozonen för vedernamnet ”utfyllnad”.
Produktionen är föredömligt fet, rytmsektionen Jimmy Jay och Don Crash sin vanliga fina kombination av soliditet och energi – sammanfattningsvis har H.E.A.T i och med ”Force majeure” för, faktiskt, första gången gjort två lysande album på raken. Historien om bandets sångarrockad kunde inte ha slutat lyckligare för alla parter.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
