HammerFall - Hammer of Dawn
 |
Band: HammerFall Recensent: Dag Harrison |
Vissa av oss minns ännu en tid – för cirka 20 år sedan – när inte Sabaton, utan Hammerfall, var det klart mest utsatta föremålet för drevkampanjer från hårdrockvärldens hatmobbar. Under några få månader 1997 var tacksamheten mot dessa göteborgare i princip unison för att de egenhändigt återupprättat den traditionella metallen, då sedan flera år allmänt avfärdad och utdömd, som en kraft i tiden. Därpå, sedan Hammerfall blivit FÖR populära, kom den explosiva motreaktionen. Succén som ingen hade, eller kunde ha, förutsett framställdes med ens som kalkylerad, och Hammerfall själva som för mesiga, för icke-true och för fel på alla tänkbara vis. Anti-Hammerfall-opinionen tog sig rent sektliknande uttryck och sångaren Joacim Cans blev rentav vid ett ”minnesvärt” tillfälle attackerad och misshandlad.
Så är det inte längre. Dels har som sagt Sabaton övertagit status som favoritmåltavla för hårdrockens alla måttligt pålästa dårfinkspurister. Dels, och kanske viktigare, är Hammerfall efter alla dessa år inte längre det nya svarta utan etablerade veteraner, och därmed mer ”respektabla”. Plus givetvis att ett tolfte studioalbum från Hammerfall inte emotses av någon som en potentiell gamechanger. Snarare som ännu ett i raden småtrevliga men halvhjärtade alster i samma retrobetonade power metal-stil som bandet, gissningsvis motvilligt, inskränkt sig till alltsedan den lysande nytänksansatsen ”Infected” (2011) beklagligtvis fått tummen ner av fanskaran i allmänhet.
I ett nötskal är det väl också just vad ”Hammer of dawn” är. Plattan är, i högsta grad och från start till mål, representativ för millennieskiftes-power metal i allmänhet och Hammerfall i synnerhet. Förvisso med den nyansskillnaden att det oundvikliga dubbeltrampet mera sällan kommer som snabba åtton- och sextondelar, men oväntat ofta som triolfeelingsgung i mellantempo. Låtar som inledande ”Brotherhood” och ”Venerate me” är tydliga exempel – båda för övrigt skapliga, men inte briljanta. De mer traditionella power metal-numren på albumets senare halva, ”Live free or die” och ”State of the W.I.L.D.”, är av snarlik men ännu något vekare kvalitet. Så långt inget att hetsa upp sig för.
Å andra sidan är titelspåret den mäktigaste och mest inspirerade Hammerfall-hiten på år och dag, ”Not today” en ballad som är tämligen personlig och mer berörande än den på papperet har rätt att vara, och ”Reveries” en av de originellaste och kanske starkaste låtarna i bandets hela katalog. De tvära kasten mellan ominös tyngd och obetalbart naivistisk ”nanana”-sång måste höras för att tros – och som de fungerar. Någon direkt misslyckad låt återfinns inte i samlingen, och därtill känns bandet mer spelmässigt inspirerade än på länge. David Wallin är deras mest intensive trummis sedan självaste Patrik Räfling, och olikt så många andra veteransångare har Joacim Cans inte tappat i röstomfång, utan snarare motsatsen. ”Hammer of dawn” framstår således som tämligen väl godkänd, och kanske rentav början på en nytändning.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
