Hecate Enthroned - Redimus
Band: Hecate Enthroned
Titel: Redimus
År: 2004
Bolag: Blackend
Betyg: 6/10
Recensent: Jonn Jeppsson
Keyboard eller inte keyboard, det är frågan när man spelar black metal. Med få undantag - SATYRICONS lika subtila som briljanta "Volcano" från 2002 är mitt favoritexempel - verkar det som om det finns två tänkbara val: Antingen skapar man äkta mörker med enbart riktiga instrument och håller musiken tämligen minimalistisk, eller släpper man alla hämningar, skaffar en synt som kan göra dramatiska stråk- och körljud och ger utlopp för alla sina mest bombastiska soundtrackfantasier. Rätta mig om jag har fel, men låter inte nästan alla klaviaturklinkande black metal-gäng som om de ville bo i Hollywood och dirigera jättelika symfoniorkestrar?
Brittiska HECATE ENTHRONED har alltid känts som ett CRADLE OF FILTH med klenare budget, blygsammare ambitioner och mindre fantasi och skulle säkert sälja sina mormödrar för att få käka lunch med Danny Elfman. Fjärde albumet "Redimus" är deras mest genomarbetade och välproducerade attack hittills, men de har fortfarande inte lärt sig att det ständiga och för högt mixade keyboardhamrandet är den svagaste länken i deras musikaliska kedja. Framför allt skär sig den pösigt glättiga elektroniken med den i grund och botten utmärkta black/death som utgör låtarnas fundament och ljuden är lika originella och överraskande som potatis i en åker.
En sexa i betyg blir det eftersom musiken trots allt är väldigt snygg, en egenskap som egentligen inte ska förekomma i black metal-sammanhang. De lätt CRADLE OF FILTH/DISSECTION-ljudande låtarna är komponerade med en bra känsla för variation och dramatik (även om det blir väl teatraliskt ibland) och produktionen låter betryggande dyr. Och hade mer av skivan hållit samma klass som överlägsna toppspåren "Morbeea" och "Redimus" så hade betyget hoppat upp ett eller två snäpp till. Det förstnämnda är ett instrumentalspår där det rockas loss rejält med akustisk gitarr och congas och låter som en ösigare variant av musiken till det några år gamla datorspelet "Diablo". Titelspåret i sin tur är ömsom ljuvt melankolisk, ömsom häftigt stormande låter vokalisten visa upp hela sitt register, från avgrundsdjupaste gruffande till vackraste finsång. Jag skulle nästan vilja kalla det för en metalballad om det inte vore för de otäcka STRATOVARIUS-associationer det ordet ger. Hårt och känsligt låter det i varje fall, dessutom intimt och fint på ett sätt som är ovanligt för genren. Och kanske bäst av allt: den där jävla keyboarden ligger mest och puttrar försiktigt i bakgrunden. Vågar man hoppas att utvecklingen fortsätter i den riktningen på nästa alster?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
