Eclipse - Wired (8)
 |
Band: Eclipse Recensent: Dag Harrison |
Det är svårt att tro att det gått 20 år sedan Eclipse skivdebuterade. Om något är det Eclipses två första plattor som ”borde” vara produkter av ett band med en 20 år lång karriär bakom sig: visst inte dåliga, men med rutin snarare än glöd i högsätet och något visst fisförnämt ”sofistikerat bara för att” över sig. Medan däremot efterföljande släpp utmärkts av skamlöst krusidullfria hitkrokar och en energi som yra kalvar på grönbete – alternativt ett ungt pudelrockband med en omättlig aptit på livet och en inspiration lika outsinlig som pricksäker.
Åttonde albumet ”Wired” ter sig i förstone som en lätt överraskande uppföljare till briljanta ”Paradigm”. Kraftfull, underbart lättdiggad pudelrock även denna gång, men … uppvisar inte öppningstrion ”Roses on your grave”, ”Dying breed” och ”Shout it out (Hallelujah)” en väl mörk underström under sin glättiga fasad? En frågeställning som snarare fascinerar än avskräcker – var och en av de tre är fantastisk. Något som kan sägas även om merparten av de efterföljande låtarna. ”Run for cover” är ett gudabenådat stycke keltisk-färgat vemod, med – som titeln antyder – vissa Gary Moore-vibbar och Ten-vibbar i överflöd. Detsamma gäller i någon mån för ”Poison inside my heart”, medan ”Carved in stone” förenar hårdrockstryck med ett vemod på nära nog emo-nivå (om begreppet ”emo” ännu säger någon något). ”Bite the bullet” inleder närmast chockartat – det låter inte influerat av, utan bokstavligen som Saxon, för att omsider utmynna i en mindre otippat Mötley Crüe-mässig refräng. ”Twilight” gör däremot inget större intryck alls, och införseln av Beethovens överanvända 9:a känns snarare omotiverad än inspirerad. En av plattans få relativa bagateller.
Tre låtar från slutet verkar ”Wired” slå in på ett uppsluppnare spår. ”We didn't come to lose” är en hoppa-skutta-låt som inledningsvis ter sig i ostigaste laget, innan en toksnygg brygga knyter ihop säcken i bästa Def Leppard-stil. Därpå följer den poppiga, ävenledes positiva fastän mer ordinära ”Things we love”, innan skivan till finalen återgår till mörkare klangfärger. ”Dead inside” tar efter ett W.A.S.P.-mässigt ödesmättat plockintro på sig hårdhandskarna och levererar en präktig hårdrockssmocka, komplett med skivans kanske allra snyggaste Magnus Henriksson-solo.
Om jag inte misstar mig angående det underliggande mörkret, så är ”Wired” inte bara ännu en av Eclipses bästa skivor, utan en av de intressantaste därtill. Och om jag misstar mig, så är ”Wired” en av Eclipses bästa skivor oavsett. En pudelrockssnyting värdig guldåldern på 80-talet, med allt vad det innebär. Möjligen kunde nytillkomne basisten Victor Crusner (trummis-Philips bror) till nästa gång dra ner på ljudeffekterna – eller ännu hellre kasta plektrumet – för att dämpa det genomträngande ringandet från sitt i sig utmärkta basspel. Men det är ett bagatellartat och förhandlingsbart önskemål.
Frågade någon om Erik Mårtenssons sång? Jo, den är lika bra som någonsin. Om inte bättre.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
