Anette Olzon - Strong (7)
 . |
Band: Anette Olzon Recensent: Dag Harrison |
Anette Olzons andra soloalbum gör intryck av att vara något så ovanligt som en självbiografisk konceptplatta om att resa sig efter livets alla dråpslag. Vilket förstås gör texterna till ett bärande element, och i det avseendet inleder ”Strong” inte särdeles starkt. Öppningsspåret ”Bye bye bye” är ett tämligen gnälligt långfinger i Nightwishs ansikten. På den följer ”Sick of you”, en historia om sviken kärlek som borde väcka större medkänsla men misslyckas på grund av en påklistrad tuffhet med klara drag av självbedrägeri.
Vad viktigare är: det LÅTER bra. Bägge dessa låtar är så klatschiga att man kan piska mattor med dem, och den höga hitfaktorn upprätthålls mer eller mindre plattan igenom. Dippar finns – ”Who can save them” är exempelvis en bagatell sett till resten av sällskapet – men inte så att lägstanivån någonsin närmar sig en kritisk nivå. Till yttermera visso tar sig även det lyriska efter den tveksamma starten. ”Fantastic fanatic”, en sötsur betraktelse över denna världens förståsigpåare, gör sig rentav förtjänt av epitetet fyndig.
Skivans musikaliska stilart är ett solklart fall av ”what you know is what you get”. ”Strong” kunde utan svårighet ha lanserats som Dark Elements tredje album, om det nu inte vore för att låtleverantören och multiinstrumentalisten Magnus Karlsson (Primal Fear) händelsevis inte ingår i nämnda grupp. Vi talar om i stort sett samma typ av mörk, stämningsfull, hypermelodisk hårdrock med återkommande nedslag i power metal-territorium. Sistnämnda moment är förstås de som uppvisar de starkaste likheterna med det Olzon-frontade Nightwish, möjligen något poppigare – men i det närmaste lika bra. Såväl ”Catcher of my dreams” som ”Hear them roar” återfinns även de i albumets, förvisso välfyllda toppskikt. Om ”Sad lullaby” är ett seriöst menat försök till uppföljare på Queens odödliga ”The show must go on” är osäkert. Resultatet är hur som helst ännu en mer än hörvärd skapelse: om än kanske inte på Queen-nivå.
Olzons sång är lika stark och välkänt prudentlig som vanligt, de instrumentala insatserna är föredömliga och veteranen Jacob Hansens produktion lika oklanderlig – om än tidsenligt plastig och hoptryckt – som vanligt. Johan Husgafvels periodiska gästgrowl är däremot mer fnissframkallande än ödesmättade, vilket lägger ännu en till raden av, smärre, bockar i kanten. Slutomdömet blir inte desto mindre med beröm godkänt. ”Strong” är en platta väl värd en plats i såväl melodirockvänners som powermetallares, och kanske rentav fjortisgothares respektive skivsamlingar.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
