Astraal - Astraal (7)
 |
Band: Astraal Recensent: Janne Stark |
Ozium Records har en otvivelaktig förmåga att liksom kollegorna på Transubstans leta upp förstklassiga svenska retrorockband. Det är någon av ett öppet landskap mellan stoner och retro, där det ofta överbryggas och även kommer in lite influenser från doom och sludge och ibland även en liten glimt av NWoBHM, som faktiskt skymtar fram i solopartiet i inledande ”The Watcher” med de svenska debutanterna i Astraal från Skövdetrakten. Astraal är en kvartett bestående av Joel Edvardsson (gitarr), Joel Jansson (trummor), Emil Haraldsson (sång/gitarr) och Jonathan Holmström (bas). Förutom en aningen irriterande hög och vass bastrumma och förhållandevis låga pukor, så är ljudet fett och bra. I efterföljande ”Man Of Nothing” får jag omedelbara Iommi-vibbar av den inledande gitarren. Det är tungt och mastigt, även om låten i sig inte direkt fick mig att tänka på Black Sabbath. ”Yesterday’s Dream” stånkar på i samma tunga ångvältsanda. Ibland för det tankarna lite till Saint Vitus, i synnerhet i det sätt som sångaren ibland följer med gitarriffen. Synd bara att bastrumman sticker igenom så förbaskat. Det jag gillar med låtarna i sig är att det händer lite saker i dem. Det är inte bara, som det tyvärr kan bli i vissa stonerband, att man hittar ett coolt ackordstema och så harvar man på med det. Nej, Astraal lägger in mycket dynamik i låtarna och de är inte rädda för att blanda in lite andra tempon och partier. ”Chasing The Sun” tar ner tempot och styr in oss i doomens domäner. Det är tungt och segt med lite Geezer Butler-aktigt basspel, men fortfarande med bra fläsk och styrfart. Jävla bastrumma! Lite kul och lekfull refräng måste jag säga! ”Walls of Whisper” inleds med trummor (sorry, men trummorna låter inte bra!), förstärka med en skönt distad bas och så brakar gitarrerna in. Även denna med en aura av doom vilande över sig. Plattan avslutas med ”The River That Runs” som även den ligger i den segare ådran. Den låter dock inte doom alls, utan mer modern ambient metal, nästan lite drag av Poison Black möter Paradise Lost. Det jag gillar med den är att den drar inte iväg och blir gothaktig, utan sången lyften upp den. En trevlig debut.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
