Ronnie Atkins - One Shot (9)
 |
Band: Ronnie Atkins Recensent: Janne Stark |
Det har varit en på alla möjliga plan händelserik tid för Pretty Maids sångare Ronnie Atkins det senaste dryga året. Han fick en ödesdiger dom som hette lungcancer, och som fick oss fans att undra om vi någonsin skulle få höra honom sjunga igen. Pretty Maids hamnade i en vinterlik dvala och det hela såg ganska mörkt ut. Så kom en strimma ljus när sountrackbandet At The Movies, med tre delar före detta Pretty Maids-medlemmar, presenterade en ny låt där Ronnie gästade på sång. Och han lät precis som han skulle. Ronnie har alltid skrivit låtar, men allt har hamnat under Pretty Maids paraply, men nu skulle de banne mig ut under egen flagg. Nu hade ju tyvärr Corona-pandemin världen i sitt grepp, så att samla ihop ett band, repa in låtar och gå in i studion var inte en möjlighet. Plus, här fanns ju även den ständiga ovissheten angående om cancern skulle slå till, om han skulle kunna slutföra plattan och se den utgiven, en känsla jag inte ens kan tänka mig. Men, med hjälp av Pretty Maids-kollegan Chris Laney och medlemmarna från At The Movies-projektet kom så låtarna på pränt. Förutom Chris, som har producerat och arrangerat, återfinns här även Ronnies före detta kollegor; trummisen Alan Sørensen och keyboardisten Morten Sandager. Mixen hanteras av ännu en gammal bekant: Jacob Hansen. Produktionen är förstklassig, med en stor och luftig mix. Man ska förvisso inte förvänta sig en ny Pretty Maids-platta, men samtidigt ligger det inte så vansinnigt långt från Ronnies gamla domäner. De nedstämda riffen och tunga låtarna ska man kanske inte leta efter här, men man känner ofta igen sig i de mer melodiska delarna. Med tanke på vad Ronnie har gått igenom, och går igenom, hade detta kunnat vara en väldigt mörk och dyster platta, men så är inte fallet. Jag har alltid gillat Ronnies mestadels intrikata och meningsfulla texter. På denna platta finns inga tomma rock ’n roll-texter. Varenda text på ”One Shot” har en mening, vissa mer klara än andra kanske. Ibland lyser det ganska klart igenom, sveket han har upplevt från personer som stått honom nära, som i ”Scorpio” och ”Subjugated”, den oroliga världen omkring oss i ”Picture Yourself” samtidigt som ”Real”, ”I Prophesize” och även ”One By One” är olika delar i ett slags livsförklaring, ”One Shot” konstaterar att det är just det vi har i livet – en chans medan ”Miles Away” och ”Frequency Of Love” är rena och vackra kärleksförklaringar. Det som ibland är en intressant paradox är hur Ronnie har gjort en glad och trallvänlig refräng till ett synnerligen mörkt ämne, som exempelvis i ”Subjugated” där han mycket melodiskt och medryckande sjunger om att inte vilja bli förtryckt. Jag gillar den typen av nästan svart humor. Av Ronnies lungcancer hörs inte ett enda litet spår i rösten och styrkan. Han sjunger bättre än någonsin och kraften formligen väller ut ur högtalarna. Även om jag sade att det inte är lika tungt som Pretty Maids, så betyder inte det att detta är en popplatta. Tvärt om. I låtar som ”Before The Rise Of An Empire”, ”One By One”, ”I Prophesize” och “Scorpio” är det definitivt inga kompromisser utan de fläskiga gitarrerna brötar på rejält. Dock finns de starka melodierna där. Sedan har vi de lite poppigare sakerna. De finns även här, som i de medryckande ”Picture Yourself”, ”Frequency Of Love” och i den inledande ”Real”, som definitivt i mitt tycke är plattans popstänkare tillsammans med ”Frequency Of Love”. Likaså finns här den smäktande semi-balladen med den smällfeta och riktigt tunga refrängen, i detta fall är det titelspåret självt. Det är svårt att tävla mot gamla klassiska Pretty Maids-plattor, men ”One Shot” kan utan tvekan mäta sig med bandets sentida alster och den bevisar att Ronnie definitivt har styrkan att stå på egna ben. Riktigt starkt och jämnt låtmaterial, förstklassig produktion, enastående bra sång och suveränt bra musiker. Rekommenderas å det varmaste.
P.S. Jag har ett klagomål, och det har inte med Ronnie att göra, men den som gjorde layouten till vinylen borde skämmas. Man kan inte bara ta textblocken från CDn och klistra in dem i LP-layouten utan att fixa till det. Det ser ut som om en 10-årig sommarjobbare har varit farten. Det ser bra ut på CDn, men på LPn ser det ut att vara inklistrat och sedan har man helt glömt att layouta. Slarvigt, osymmetriskt, svårläst och bara – billigt, något man inte förväntar sig när man betalar ganska mycket för en vinyl. Vidare är vinylmastringen något jag också har synpunkter på. Mastringen är väldigt låg i volym (vilket gör att man får skriva upp ganska mycket, men irriterande högt knaster/statisk elektricitet som följd), plus att det nästan ligger som en filt över ljudet i jämförelse med CDn. Jag har mastrat ett antal vinylplattor och vet att man inte ska upp i samma nivåer som en CD och att man ska skära i de understa och översta frekvenserna, men bara så att det kompenserar, inte förändrar ljudet. Vinylen i sig själv var wobblig och hålet i mitten för litet. Här får Frontiers skärpa till sig och sluta snåla. Sorry, men så behandlar man inte sina kunder.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
