Dio - Holy Diver Live (4)
 | Band: Dio Titel: Holy Diver Live År: 2006 Bolag: Eagle Records Betyg: 4/10 Recensent: Erik Thompson |
Alltså, nu blir jag nästan rädd. Mer än bara nästan, förresten.
Det var inte längre sen än 2004 som jag såg DIO live, och då fick jag minsann inte intrycket att det var någon som helst fara på taket med Ronnie James Dios legendariska sångpipor. Nå, antingen misstog jag mig då å det grövsta, eller så är denna liveplatta inspelad en dålig dag (nåja, dåliga dagar då) " eller, ve och fasa och hemska tanke, så har åldern slutligen krävt sin tribut och hårdrockens störste sångare som dagen då dessa rader skrivs (10 juli) fyller 64 år har" tappat rösten. Så där, nu var det sagt.
Första halvan av denna dubbellive utgörs, som titeln antyder, av hela DIOs klassiska debut "Holy Diver" spelad rätt upp och ner. En i sig rätt onödig men ändå inte oäven idé. Ytterligare versioner av "Holy Diver" och "Rainbow in the Dark" är väl inte vad världen mest behöver, men konceptet innebär samtidigt att en låt som "Caught in the Middle" " en av DIO-historiens stora oupptäckta klassiker " äntligen ska få sin välförtjänta plats i rampljuset. För att bara ta ett exempel.
Inspelningen i sig har sina starka likaväl som svaga punkter. Rytmsektionen Rudy Sarzo och Simon Wright glänser som fyrbåkar och spelar precis lika vitalt och känslofullt som en ung Jimmy Bain respektive Vinnie Appice " och det fastän ingendera parten själv är någon direkt ungdom längre. Gitarristen Doug Aldrich är tveklöst den bäste bandet haft sedan Viv Campbell fotades för två decennier sedan, men hans spelstil låter överraskande fel; i brist på ett bättre ord; i just det här sammanhanget. Och om någon tror att det är att betrakta som en välkommen bonus att förutom originallåtarna inkludera ett urtråkigt gitarrsolo och dito trumsolo, så tar vederbörande miste. Ensamsolon är nu som alltid ett gissel och ju färre sådana publiken får desto gladare blir den. Hur många decennier till ska det ta yrkesverksamma band att fatta det?!
Men sådana bagateller hade jag gladeligen stått ut med, om jag bara sluppit höra hjälten, mästaren, legenden Ronnie James Dio sjunga som han gör här " om nu "sjunga" ens är rätta ordet. Registret, klangfärgen, allt som gjorde hans röst så unik är borta, och faktum är att det ofta låter direkt" falskt. Hur mycket det än bär mig emot att säga det, och hur osannolik blotta möjligheten skulle ha tett sig för mig från början.
Och inte blir det bättre på skiva nummer två. Vad som borde ha varit en oöverträffad mumsmumsfrossa på sällan spelade mästerverk som RAINBOWs episka "Gates of Babylon" och "Tarot Woman", och BLACK SABBATHs dito "Sign of the Southern Cross" utmynnar istället i ett tragiskt gravöl över skändade lik i klassikerhamn. Efter en horribelt illaljudande version av "Man on the Silver Mountain"; låten som 1975 gav RAINBOW deras genombrott och gjorde DIO till ett av de starkast lysande ljusen på rocksångarnas stjärnhimmel; känner jag mig nästan gråtfärdig. Om denna inspelning är det allra minsta representativ för hur Ronnie James Dio kommer att låta framöver, vågar jag påstå att det är dags för mannen att sätta punkt för en lång och sagolik karriär. Det kommer att bli tomt, visst " men vi har ändå en massa underbara minnen att leva på, och som det kommer att bli betydligt lättare att njuta av om de inte toppas med minnen av ytterligare självförnedring i nivå med det här.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
