Kansas - The Absence Of Presence (9)
 |
Band: Kansas Recensent: Janne Stark |
Jag har hängt med Kansas sedan tidigt sjuttiotal och följt med i deras upp- och nergångar, från den progressiva och orkestrala tidiga Steve Walsh-perioden, via den mer melodiskt lättillgängliga John Elefante-eran, Steve Morse-eran, tillbaka till den senaste aningen ojämna Steve Walsh-perioden. Efter att Steve Walsh en andra gång bestämde sig för att lämna bandet ersattes han av sångaren Ronnie Platt som debuterade på 2016-års album ”The Prelude Implicit”. Ronnie låter röstmässigt ganska lik basisten Billy Greer som låter ganska lik Steve Walsh. Ny i bandet på förra plattan var även gitarristen Zak Rizvi, medan originalmedlemmarna, trummisen Phil Ehart och gitarristen Rich Williams fortfarande är kvar. Kvar är även de sedan många år verksamma medlemmarna Billy Greer och David Ragsdale medan Tom Brislin på keyboards och sång är ny i sättningen på denna platta.
”The Absence Of Presence” inleds med titelspåret som låter så klassiskt Kansas det bara går. En drygt åtta minuter lång sak som sträcker sig från melodisk rock till pampiga orkestrala partier. En enastående låt. ”Throwing Mountains” sparkar igång med ett nästan förvånansvärt tungt gitarriff, för att gå vidare in i en lite softare vers, men även den låter klassiskt Kansas i högform. ”Jets Overhead” fortsätter i samma höga klass och jag måste tillstå att detta, så här långt, är det bästa Kansas har presterat sedan sina forna glansdagar. ”Propulsion 1” är en ganska kort instrumental sak som för tankarna lite åt gitarristen Steve Morse dagar i bandet. Ett proggigt och mycket trevligt litet avbrott. ”Memories Down The Line” tar ner det hela till en stillsam pianoballadnivå. Även om den kan verka lite smörig i versen så kommer det ett riktigt snyggt pampigt parti i mitten som tar upp den ett snäpp, och där även den efterföljande versen fluffas upp lite med en mer orkestral backdrop. I sitt sammanhang en riktigt bra låt. ”Circus of Illusion” startar med det klassiska fiolsolot för att övergå i en proggig, men fortfarande melodisk vers. Jag måste tillstå att detta är, fortfarande, riktigt jävla bra! ”Animals On The Roof” fortsätter i samma stil med musikaliska berg och dalar, melodiska partier som växlas med udda rytmer och proggiga solon. ”Never” plockar åter ner det hela till stilla pianoballadnivå, men även här växer det hela gradvis, dock utan att gå över i prog-rock. Albumet avslutas med ”The Song The River Sang” som inleder med en del högst intrikata rytmer och riff. Versen visar dock en lite annorlunda sida av bandet, en positiv sådan och så kommer de klassiska Kansas-vändningarna in i bilden igen. En kul och bitvis ganska intensiv sak som definitivt uppehåller ens intresse. Ett högst förvånande och abrupt slut dock. Kan man hoppas på en fortsättning? Inalles måste jag säga att detta är en helt enastående platta med alla de ingredienser jag hade kunnat önska från Kansas. Trots att flera originalmedlemmar saknas, är de inte direkt saknade när man lyssnar på plattan. Visst hade några solon från Kerry Livgren inte varit fel, eller några sångstrofer från Steve Walsh, eller ett fiolsolo från Robby Steinhardt, men jag kan inte påstå att jag saknar det när jag lyssnar på plattan. De nya medlemmarna (och de gamla) gör ett enastående arbete och plattan låter precis som en Kansas-platta ska låta. Vad mer kan man önska?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
