Sora - Demented Honour (5)
 | Band: Sora Titel: Demented Honour År: 2006 Bolag: MTM Betyg: 5/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
Erol Sora är en ny bekantskap för mig. Han har tydligen gjort massor av studiosessions och jobbat med folk från SURVIVOR och QUIET RIOT. Senast har han samarbetat med förre URIAH HEEP-sångaren John Lawton. Fyra CD:s, två DVD:s och rätt mycket turnerande har det projektet givit. Resandet har tagit dem genom England, Belgien, Tyskland, Holland, Italien, Litauen, Norge och Slovenien tillsammans.
Senaste resan för Erol gick till Vancouver, och var startskottet på "Demented Honour". Det var nämligen där plattan spelades in. Där ringdes trummisen Lance Chalmers (ex-TROOPER), basisten Kevin Dahl och keyboardisten Gregory Mcdonald in. Själv tog han hand om gitarren och sångmikrofonen. Eller om det nu var han. Antingen är killen sin egen bror, smått schizofren eller så har han ett artistnamn, som han använder lite inkonsekvent. I brödtexten i pressmaterialet står han som Erol Sora, men i lineupen finns bara en Paul Sora. För er som kan er Sora så innebär nog detta inga problem. Hur som helst så engagerades även Louise Porter (THE RUMOURS) för lite snygga orglar och syntpålägg.
Man ville skapa en gitarrbaserad platta med riktig "in your face hardrock". Man hoppas kunna attrahera de som gillar BAD COMPANY, KISS, DEEP PURPLE och THIN LIZZY. Och varför inte? Det smakar en del 70-tal, med tidiga KISS och kanske lite TRIUMPH här och var. Här spelas rak, ösig rock´n´roll kryddat med en schysst rivig rockröst. Rätt lik Paul Stanleys vilket förtydligar associationerna till KISS. Det är inte mycket som bryter mönstret.
På sina ställen har man blandat in lite akustiska guror och då går tankarna till typ REO SPEEDWAGON, men det är bara någon enstaka låt. Dessutom avslutar man med en ballad. Den heter "Rain" och slutar med ett snyggt akustiskt solo. Sången påminner även lite om Gary Moore.
Vet inte om det är signifikativt att sista låten är bäst. Kanske är man bara glad att det är över, för trots bra gitarrspel, och trots en helt OK röst så fattas nåt.
Ambitionen var att sätta låtarna i förgrunden, men problemet är att man glömde att göra det.
Det som började som en helt oförarglig skiva övergick så småningom till att bli lite smått irriterande. Den bara malde och malde utan att härbärgera någon som helst höjdpunkt.
Det spelade ingen roll hur många gånger jag lyssnade igenom den, jag hittade ändå inget värt att minnas. Kanske föll den offer för överflödets förbannelse, men den får nätt och jämt godkänt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
