Queensrÿche - Operation: Mindcrime II (6)
 | Band: Queensrÿche Titel: Operation: Mindcrime II År: 2006 Bolag: Rhino Betyg: 6/10 Recensent: Jarno Lauronen |
De senaste årens diskussioner kring QUEENSRYCHE har kretsat kring om hur bandet numera spelar popmusik och att de borde skärpa sig för att lira hårdrock igen. Och självklart har samma diskussioner kretsat kring hur bra bandet en gång var, och hur dåliga de är idag. Skitsnack enligt mig som håller "Promised Land" som bandets magnum opus och anser att "Tribe" är en suverän platta som passerat alltför många förbi eftersom de är alltför inrutade i bandets gamla hjulspår.
Att band som varit med i spelet en längre tid försöker göra uppföljare till sina konceptklassiker är ett väl beprövat trick. KING DIAMOND försökte med "Abigail II", RHAPSODY släppte ifrån sig kalkonen "Symphony Of Enchanted Lands II". Och nu försöker QUEENSRYCHE sig på samma spår när de ger ifrån sig en uppföljare till "Operation: Mindcrime". En skiva som många kallar den bästa konceptplattan någonsin. Något av en helig ko om man ska använda sig av religiösa termer. En analogi som inte är helt fel när man tänker på att skivan ståtar med klassiker som "Eyes of a Stranger", "I Don't Believe In Love", "Speak" och "Spreading the Disease". Låtar i samma klass finner jag inte på uppföljaren men det är trots det inte en helt oäven historia.
Det största problemet med skivan är att det inte finns så många låtar som fastnar i minnet. De flesta låter bra men det är lätt att höra att varken Tate eller de andra medlemmarna inte har det lilla extra som krävs för att skriva låtarna som greppar tag i en. Chris DeGarmo är saknad, och jag tror att "Operation: Mindcrime II" skulle varit en annan skiva om han erbjudit sin spetskompetens. De enda låtarna som jag kommer ihåg efter att inte ha lyssnat på skivan i några timmar är första singeln "I'm American" (dock inte för att det är en märkvärdig låt, utan mest för att det inte låter som det QUEENSRYCHE vi är vana vid att höra), "Re-Arrange You" (stråkorkestern tillsammans med det hårda riffandet gör detta till plattans främsta spår) och "The Chase" (duetten med Dio är riktigt bra och jag undrar varför Tate och Dio inte arbetat tillsammans tidigare).
När jag lyssnar på OM2 så tycker jag att det låter helt okej och att det inte är så hemskt, men så fort jag stänger av skivan och ägnar mig åt annat så minns jag ingenting av min OM2-session. Och jag har trots allt lyssnat på skivan över tjugo gånger nu. Men att jag inte kommer ihåg några låtar är inte skivans enda problem, utan jag anser också att produktionen är ganska halvdan samtidigt som jag känner en avsaknad av starka refränger. Att Tate inte riktigt räcker till som ensam låtskrivare kunde vi redan konstatera på hans solodebut som kom 2002, där låtmaterialet hela tiden var okej men aldrig lyfte högre än så. Samma tråkiga problem lider alltså "Operation: Mindcrime II" av.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
