Soilwork - Verkligheten (8)
 |
Band: Soilwork Recensent: Ola Larsson |
Jag och SOILWORK har hängt tillsammans i ca 14 år.
Det var runt denna tiden jag börjat upptäcka musik på egen hand, istället för att förlita mig på vad som strömmade ur storebrorsans högtalare.
En dag var jag inne i skivbutiken "Skivlagret", rest in peace, och valsade lite. Då kom jag fram till en platta med svart omslag och en röd logga föreställande en knuten näve.
Omslaget sög tag i mig direkt av någon anledning och jag köpte den bums. Som tur är var musiken minst lika hård som omslaget antydde. Plattan var "Stabbing the Drama".
SoILWORK då var melodiös döds med starka thrash-inslag.
Vi reser fram 14 år i tiden och möts nu av ett mognare SOILWORK. Fokus riktas inte lika mycket mot aggressivitet utan mer mot progressivitet och struktur.
In träder deras nya verk "Verkligheten".
Det första som slår mig när jag börjar lyssna på plattan är det episka och kosmiska soundet.
Hela plattan känns som en enda stor resa genom galax, tid och rum.
Som en musikalisk version av en rymd-opera a'la Star Wars.
Kärnan av vad som gör SOILWORK till SOILWORK är dock intakt. Det märker man efter introt när låten "Arrival" drar igång direkt som en storm med tunga blastbeats.
Därefter stiger Björn Strid in med sitt karakteristiska skällande i versen. Men det är när refrängen kommer in jag får den här kosmiska känslan.
Det känns helt enkelt annorlunda jämfört med deras tidiga verk. Visst, de började experimentera med mer episka sångformationer redan på "The Living Infinite" från 2010, men det här är snäppet längre. Det är nästan DREAM THEATER-esqua progressiva inslag som präglar låtstrukturen och det gifter sig riktigt bra med deras grundsound.
Det låter helt enkelt grymt!
Jag gissar på att Strids tid i THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA kan ha haft ett finger med i spelet under inspelningen.
För visst är soundet mer melodiöst. Inte minst i ledsinglarna från plattan, "Stålfågel" och "Full Moon Shoals".
Om jag ska vara ärlig blev jag lite skeptisk när jag hörde förstnämnda låt för första gången, då det nästan helt avsaknades growl från Strids sida.
Men den har växt för varje lyssning och är nu riktigt njutbar.
Detsamma kan egentligen sägas om hela albumet, efter jag snurrat den tre varv inför denna recension. Musiken är så pass varierad att det aldrig blir jobbigt eller svårtuggat att ta sig igenom. Två spår står dock ut ur mängden enligt mig just nu, "The Nurturing Glance" och "The Wolves Are Back in Town".
I förstnämnda låt är det gitarrslingan som direkt fångar min uppmärksamhet och ger mig rysningar längs ryggraden. Den episka känslan igen, men med ett mer driv. I den sistnämnda är det refrängen som är det starkaste kortet och enligt mig är det nog den bästa refrängen i utbudet än så länge. Än så länge därför att jag nästan är helt säker på att detta albumet som sagt kommer fortsätta att växa med varje lyssning.
Ett minus är egentligen svårt att peka ut än, men måste jag så väljer jag redan nämnda "Arrival" som svagast bland spåren. Detta fast det ändå är en bra låt.
Den smakar dock helt enkelt inte lika bra som resten av plattan.
SOILWORK har här lyckats framställa ett album med så många nyanser och färger att det nästan kan efterliknas ett sorts musikalist prisma.
För varje lyssning infinner sig ännu en aha-upplevelse och man upptäcker någonting i en låt man ej lagt märke till innan. Betygsättningen grundar jag därför på hur jag känner för plattan just nu. Men med tanke på den utvecklingskurva jag märkt under mina omlyssningar så kan detta betyg mycket väl höjas i framtiden.
Musikåret 2019 börjar onekligen mycket bra!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
