Faro - Angelost (7)
 | Band: Faro Titel: Angelost År: 2006 Bolag: MTM Betyg: 7/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
FARO är ett projekt som drivs av sångaren Chitral "Chity" Somapala. Förutom att han tidigare frontat "Avalon" så finns en del kuriosa kring honom. Han föddes på Sri lanka, hans föräldrar var artister och han gick så småningom i deras fotspår. Bl.a. gjorde han reklam för "Lion Beer", vilket tydligen var första gången hårdrock sjöngs på Sri Lankesiska. I alla fall i större sammanhang. 2002 skrev han också en låt till en stor rugbytävling på ön.
Att FARO kan betecknas som ett projekt illustreras väl bäst av att alla musiker är utbytta sedan debuten för snart tre år sen. Nu för tiden så kompas han av gitarristen Barish Kepic, basisten Michael Müller, båda JADED HEART, och trummisen Dominik Hülshorst från BONFIRE. Den oklanderliga produktionen är återigen signerad Markus Teske som tidigare jobbat med band som SYMPHONY X och SHEELA.
Vad handlar det om då? Enligt pressmaterialet så är det olika influenser med exotisk boquet
som blandas till ett odödligt "melodic hardrock-sound". Kanske stämmer det. Det är faktiskt lite blandat. Det finns en del progressiva inslag och en del melodisk hårdrock. Dock utan mängder av keyboards. Det "exotiska" skulle väl i så fall vara att delar av plattan känns som sprungen ur den sydeuropeiska hårdrocken. Det minner lite om italienska och kanske framförallt spanska band. Det osar faktiskt en del AIRLESS emellanåt.
Första halvan av "Angelost" bjuder på en 50-sekunders introduktion, en tunggungande blues, "World of Fools" och en semiballad. "Heavenly Light" som den sistnämnda heter ger mig lite QUEEN-feeling i några passager framåt slutet. Klart skön.
Andra halvan av plattan upplever jag som klart tyngre och klart bättre. Redan "Strange Dreams" med sitt phaserdoftande 70-talsintro, som övergår i ett stenhårt riff, lyfter ribban ett par snäpp. Bjuder på bra sång och en skaplig refräng. "Damned Eternally" är visserligen lite lättviktare, men har ändå en blytung vers. Dessutom snyggt färgande "flingsyntar" och en bra refräng. Här infinner sig också en likhet med Klaus Meines tonläge. Känns personligt.
"Destination" har ett skönt intro med lite distad Hammondorgel. Minner lite om PURPLE.
Finns det då inga skönhetsfläckar?
Jo, det finns faktiskt några. Det är dels en EAGLES-pastisch som känns helt platt i sammanhanget och så en cover på Springsteens "Dancing in the Dark". Visserligen en helt OK låt, men man gör den ju i princip i originalversion. Tröttma! Produktionen är givetvis tyngre, men det känns ändå rätt intetsägande. Körerna är dock av den art som hade behövts för att lyfta ett par av plattans andra refränger. Problemet rakt över är nämligen att man inte lyckas lyfta refrängerna tillräckligt. Jag hade gärna sett fler och snyggare körarrangemang och lite fler färgande syntar. Tror att den crossover som det tillsammans med de tunga riffen skulle ge är precis vad man försöker beskriva i pressinfon.
Sammanfattningsvis är det dock en positiv överraskning som definitivt rekommenderas!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
