Blackmore's Night - The Village Lanterne (8)
 | Band: Blackmore's Night Titel: The Village Lanterne År: 2006 Bolag: SPV Betyg: 8/10 Recensent: Erik Thompson |
Jag har hört alla argumenten förut. BLACKMORE'S NIGHTs skogsgröna medeltidsmusik är helt enkelt FÖR klämkäck. Candice Nights röst håller inte måttet. Och så har vi de rent principiella invändningarna mot att hårdrockens kanske störste levande gitarrhjälte sitter och leker occitansk trubadur i folkdräkt och med luta i famnen.
Instämmer då undertecknad, själv mångårigt och obotligt Blackmore-fan, i kritiken? Inte för en sekund. För oavsett vilken genre Ritchie Blackmore ger sig in på, är han en man som helt enkelt inte skriver dåliga låtar. Jag råkar tycka att Candice Nights spröda stämma är mycket vacker, oavsett ifall den råkar komma till korta ifråga om stilrenhet (sen när spelade för övrigt DET någon roll?). Och om det tidigare förekommit varningstecken att BLACKMORE'S NIGHT-konceptet hunnit förbränna bättre delen av sin utvecklingspotential, kan jag bara konstatera att duons femte studioalbum "The Village Lanterne" är deras mest jämnstarka och helgjutna någonsin.
Delvis beror detta på större variation, vilken till stor del kan tillskrivas de öppna flirtarna med alla de miljoner människor som köpt och köper Blackmores hårda klassiker med DEEP PURPLE och RAINBOW. "I Guess It Doesn't Matter", "St. Teresa" och den superba "Just Call My Name" hade med lätthet passat in " och platsat " på något av släppen från i synnerhet sistnämnda grupp. Den obligatoriska RAINBOW-remaken utgörs denna gång av "Street of Dreams" (1983) i en knäckande bra version, men även DEEP PURPLEs megaklassiker "Child in Time" (1970) har klätts i ny kostym som garanterat inte kommer att uppskattas av purister " däremot sannolikt av väldigt många andra. Och vad kan man kalla covern på Ralph McTells kultballad "Streets of London" (1969) om inte ett skamlöst öppet försök till en given hitsingel? Fräckt på gränsen till oförskämt, med andra ord typiskt Ritchie " and I love it!
Men även de låtar som gjorts efter BLACKMORE'S NIGHTs egna oförlikneliga mönster håller (ännu) högre klass än vanligt, i synnerhet kanske det vidunderliga titelspåret. Den glättiga feststämningen hämtad från såväl Sherwoodskogen som Mattisborgen står ofta högt i tak, i synnerhet på "Olde Mill Inn" vilken garanterat kommer att framkalla kliande utslag hos mången käckhetsallergiker. Bara det ett skäl att älska den.
Ytterligare titeldroppning åsido " den här recensionen börjar redan bli ganska lång " är det bara att konstatera att jag bara kommer på ett tänkbart motargument till varför "The Village Lanterne" inte skulle klassas som det definitiva BLACKMORE'S NIGHT-albumet. Nämligen att bandets (hittills) allra bästa låt, titelspåret till 1999 års "Under a Violet Moon" inte finns med på det. En i sammanhanget ursäktlig skönhetsfläck. Och vad tusan, att det fortfarande finns godbitar kvar för förstagångslyssnaren att upptäcka kan knappast klassas som något negativt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
