Esoteric - Subconscious Dissolution...
Band: Esoteric
Titel: Subconscious Dissolution...
År: 2004
Bolag: Season Of Mist
Betyg: 7/10
Recensent: Jonn Jeppsson
Speltiden på ESOTERICs debutdubbel "Epistemological Despondency" var närmare 90 minuter. Uppföljaren "The Pernicious Enigma" klockade in på 115 minuter. Om du tycker det låter jobbigt ska du förmodligen läsa någon grindrecension i stället - eller skaffa dig en koncentrationskrävande hobby som schack eller oljemålning, så du kan ta till dig dessa britters fjärde utforskande av tillvarons mörkaste och mest mystiska aspekter.
Jag kan förstå om det tar emot. Tempot är krypande på gränsen till stillastående, spåren är i snitt 13 minuter långa och det händer inte ett skit förrän i sista låten och där händer inte ett skit heller, fast på ett annat sätt. Men se det från den ljusa sidan: "Subconscious Dissolution into the Continuum" tar slut innan man hunnit läsa titeln, närmare bestämt efter
ynka 50 minuter och 48 sekunder.
Varför får då ESOTERIC en sjua i betyg när de av allt att döma förtjänar en trea? Tillåt mig - så fort jag gömt undan femhundringen som medföljde promoskivan - förklara: den sortens doom som ESOTERIC framför är närmare besläktad med ambient än med hårdrock och bygger mer på stämningsskapande ljudlandskap än traditionella låtar med vers/refräng-uppbyggnad. Det ska inte hända så jävla mycket, helt enkelt.
"Morphia", "The Blood of the Eyes" och "Grey Day", som utgör skivans första 45 minuter, listas som separata spår men låter mer som en sammanhängande depressionssvit som får himlen att mörkna och trädens löv att vissna. Gitarrljudet består mest av onda mollackord som får klinga ut långsamt, batteristen kommer säkert upp i 30 BPM och sången växlar mellan outtydbart mullrande och lika svårtolkat väsande med massor av eko. Jag har inte en susning om vad musiken handlar om, men det låter som perfekt musik att äta arsenik med sin hjärtevän till.
Givetvis hade ESOTERIC varit sämst om det, som antytts ovan, verkligen inte hände ett smack i låtarna - vilket det kan tyckas vid första genomlyssningen. Men sätt dig i bästa lyssningsfåtöljen, gärna i sällskap av någon alkoholhaltig dryck, slut ögonen och öppna öronen ordentligt; vips hör man att gruppens motto måste vara "repetition med variation". Det grundläggande soundet är i princip konstant, men det dyker upp en dunkelt glittrande leadgitarr här eller dovt gurglande syntljud som verkar vara inspelade under vatten där. Tempot dras upp en stund, instrument försvinner och kommer tillbaka, nya gitarrfigurer introduceras och så håller det på.
I avslutande femminutersrökaren "Arcane Dissolution" korsar ESOTERIC fullständigt gränsen till ambientland, med metalliska rymdljud, svävande syntmattor, förvridna röster från botten av en brunn och ännu mindre variation än tidigare. Det låter som ett jäktat LUSTMORD - världens kanske elakaste elektroniska musik, kolla upp färska "Carbon/Core" om du tvivlar - och är fantastiskt i sitt repetitiva förmedlande av människans litenhet i universum.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
