Iron Maiden - The Book Of Souls (8)
 |
Band: Iron Maiden Recensent: Staffan Wallin |
När informationen om "The Book Of Souls" blev officiell via ironmaiden.com, gjorde jag följande statusuppdatering på min Facebooksida - "Det är alltså sant... Vad är det för omslag... Varför dubbelalbum... Varför... Äh, jag orkar fan inte".
Jag tycker fortfarande att omslaget känns ofärdigt, men det kunde ha varit värre, det kunde ha sett ut som omslaget till "Dance Of Death". Musikaliskt är det här absolut det bästa IRON MAIDEN presterat sedan "Brave New World". Naturligtvis finns mängder av bra stycken från mellanliggande skivor också, men jag undrar banne mig om inte "The Book Of Souls" håller Maidenklass rakt igenom.
Internetsingeln "Speed Of Light" är en bra representant för både melodiinriktningen och albumets sound. Det är även det bästa singelsläppet sedan "The Wicker Man".
Albumet har ett något mörkare anslag än brukligt, melodierna är sällan glättiga eller förutsägbara utan att de för den sakens skull göra avkall på lyssnarvänligheten.
"The Book Of Souls" är ett album som växer med tiden, vilket är ett kännetecken för en riktigt bra skiva. Det är nästan helt befriat från överdrivna refräng- och intro/outro-upprepningar, något som nästan har varit att betrakta som en sjuka från "The X Factor" och framåt. Dessutom har gubbarna från England fått ordning på de kortare låtarna, mer rock n' roll och färre episka utsvävningar den här gången alltså. Ett aningen motsägelsefullt uttalande förvisso, då "The Red And The Black", "The Book Of Souls" och "Empire Of The Clouds" samtliga landar bortom tiominuterstrecket. Den sistnämnda är hela arton minuter, bandets längsta stycke i karriären och det första med piano invävt bland övriga instrument. Hela den fenomenala inledningen till "Empire Of The Clouds" för tankarna till någon av filmmusikkompositören James Newton Howards mer finstämda stunder.
Bruce Dickinson har betydligt mer gurgel i strupen än tidigare och det hörs att åldern påverkar även "flyglarmssirenens" stämband. Personligen ser jag det bara som positivt, det skänker hans röst ett större allvar och i övrigt sjunger han lika skickligt som han alltid gjort. Minst sagt imponerande, särskilt som en cancertumör, av en golfbolls storlek, vid den här tidpunkten växte i den ovetande sångarens tunga.
Lite kritik ska väl ändå vaskas fram innan det är dags att runda av:
Varför är det en monolog, till råga på allt kryddad med en jobbig "demoneffekt" i slutet av "If Eternity Should Fail", som fullkomligt dränker det grymma akustiska plocket? Sluta snacka, jag försöker lyssna på musiken!
Allsångskören som sjunger wohowah i "The Red And The Black", är fasen det bonnigaste jag hört på en Maidenskiva, Blaze Bailey-eran inräknat. Jag har dock vant mig nu, så whatever.
Introt till "Shadows Of The Valley" är påfallande likt introt till "Wasted Years". Är det möjligt att åka dit för låtstöld om man stjäl riff från sig själv?
"Tears Of A Clown" handlar, enligt uppgift, om den bortgångne skådisen Robin Williams. Den idén kan bara ha kommit från Steve Harris.
På det stora hela är kritiken en bagatell i sammanhanget, "The Book Of Souls" håller måttet, håller Maidenklass. Jag måste helt enkelt säga att jag är väldigt nöjd, svårimponerad som jag är. "The Man Of Sorrows" hade jag mest problem att bygga en relation till, men det fixade sig efter ett par dagar.
Om det fortfarande funnits skivaffärer hade jag sagt "spring och köp", det är inte lika effektfullt att dra till med "sätt igång och ladda ned" eller "lägg den i inkorgen på direkten". Men jag antar att min poäng framgår likväl.
Up The Irons!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
