Edenbridge - Shine
Band: Edenbridge
Titel: Shine
År: 2004
Bolag: Massacre Records
Betyg: 7/10
Recensent: Erik Arvidsson
Elaka tungor brukar kalla deras musik för schlagermetall, överpretentiöst nonsens och liknande. Skivbolaget och journalister har kategoriserat musiken som allt från Symphonic/Epic/Melodic Metal till mer uppfinningsrika benämningar som Bombastic- och Angelic Metal. Kärt barn har många namn sägs det! Vilken typ av musik levererar då egentligen denna österrikiska kvartett med färgstarka sångerskan Sabine Edelsbacher och gitarrvirtuosen Arne(!) Lanvall i spetsen? En sak kan i alla fall konstateras; det är snarare fråga om metal i fjäderviktsklassen än i tungviktsklassen. Musiken är melodisk, symfonisk, soft (men ändå storslagen och dramatiskt) och inte minst oerhört vacker. Edenbridges koncept genomsyras av magi, natur, legender, storslagna scenerier, färgstarka drömmar, etcetera, i musik såväl som lyrik och estetik. I balladerna finner jag dessutom ofta lite musikalkänsla. Lyssna bara på mästerliga "Centennial Legend". Produktionsmässigt är det klanderfritt och låtarna är finslipade in i minsta detalj. Det borde onekligen vara upplagt för att dela ut högsta betyg till "Shine"eller? Nja, inte riktigt tyvärr. Edenbridge har ett problem enligt mig: de lyckas aldrig upprätthålla intresset genom en hel skiva och så är fallet även för nya utgivet. Särskådar man varje enskild låt är de alla mer eller mindre starka skapelser, men som helhet betraktat blir det något långtråkigt. Liknande paradoxala upplevelse får jag av Sabines vackra sång som jag absolut inte har något emot - varje ton sitter där den ska - men efter fem, sex låtar upplever jag hennes röst som något påfrestande. Jag hade gärna hört ännu mer variation i sången, även om "Shine" på denna punkt är ett klart steg framåt.
På tal om variation så hittar vi på denna skiva en del orientaliska vibbar och inslag av folkmusik. Bandet visar också att de faktiskt kan överraska med mer experimentella tongångar. Jag syftar då på avslutande (bonusspår exkluderat) "The Canterville Ghost" som är en riktig pärla som sticker ut. Dessutom skulle den knappa två minuter långa inledningen till denna låt, titulerad "The Canterville Prophecy", passa perfekt som avslutning till någon film i Härskarringen-triologin eller kanske King Arthur, för att nämna några filmer som är i ropet just nu. Oerhört vackert, i klass med Enya och dylika artister! I övrigt är mina favoritlåtar det episka titelspåret med sin mästerliga refräng och tidigare nämnda rysarballaden "Centennial Legend".
Trots att jag många gånger upplever musiken som lite väl "soft" och tillrättalagt, trots att jag uppfattar musiken som lite långtråkig i längden, blir ändå slutbetyget hyfsat högt. Detta främst för att bandet är oerhört kompetent, arrangemang och produktion perfekt och låtarna vackra och dramatiska. De tre tidigare studioalbumen får ursäkta, men detta är det bästa album bandet har släppt hittills.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
