Toto - XIV (8)
 |
Band: Toto Recensent: Erik Thompson |
Se där, TOTO försöker än en gång ragga lyssnare via ett skivomslag med den tjusiga svärdssymbolen från megasuccén ”IV” (1982). För säkerhets skull komplett med en ”romerska siffror”-titel. Förra gången de försökte tricket och nöjde sig med enbart svärdet blev ”The Seventh One” (1988) en succé enbart i Sverige. Den succén var visserligen inte liten, utan sprängde Sveriges dåtida platinagräns som var halsbrytande 100 000 sålda exemplar.
Musikaliskt är ”XIV” ingen blåkopia av vare sig ”IV” eller något annat tidigare TOTO-album. För den skull behöver ingen sväva i tvivelsmål om vilket band man lyssnar på. TOTOs belackare anklagar dem gärna för profillöshet. I själva verket är bandet omedelbart igenkännligt för sin soulkryddade, vittomfattande och uramerikanska radiorock som ingen annan gör riktigt likadant. Dels på grund av medlemmarnas oförlikneliga musikaliska kunnande. Dels för att deras sätt att nyttja detta kunnande för subtiliteter och inte övertydligheter är slående egenartat. ”XIV” låter kort och gott som gamla TOTO i största allmänhet. Samtigt är det, lite ironiskt, bandets bästa sedan 1992 års ”Kingdom of desire”: deras mest uttalat hårdrockiga album någonsin.
Återkomne sångaren och Sverigefavoriten Joseph Williams (son till filmmusikstitanen John Williams) har aldrig haft vad man kallar en unik personlighet. Men han klarar de tekniska krav som ställs på honom, och är, med hans egen träffande beskrivning, bra för att vara en sångare i 50-årsåldern. De spår där han sköter, eller delar, leadsången är genomgående briljanta. Den fartfyllda ”Running Out of Time” med sin tröskande halvtaktsrefräng är exempelvis den bästa inledning man kan begära. Ödesmättade fortsättningen ”Burn”, där en bedrägligt spröd klaviaturslinga övergår i en snart sagt doom metal-blaffig refräng, är lika suverän den. Avslutande ”Great Expectations”, där sånguppgiften förvisso delats upp på flera medlemmar, är ett formligt monster till progdoftande sjuminutersepos med drag av såväl QUEEN som KANSAS. Eller vad sägs om utsökta keyboardslingor och en Steve Lukather som bjuder på såväl flamencogitarrer som vrålande elgitarrsolon? Ett mästerverk, kort och gott.
Kvarstår gör alltså även TOTOs inrotade ovana att dela upp sångsysslan på flera medlemmar med starkt varierande lämplighet för uppgiften. Keyboardisten David Paich gör en... låt oss kalla det excentrisk insats på ”All the Tears That Shine”, som i övrigt är en god ballad i välkänd TOTO-anda. Den extrema vokalakrobatikens dagar tycks dock vara över för bandets del, och ingen av sångarna direkt misslyckas med de uppgifter den ålagts. Frågan är rentav om inte ”Unknown Soldier”, sjungen av Steve Lukather, är albumets definitiva höjdpunkt. Hans vemodiga stämma lämpar sig utmärkt för ballader av detta slag, och låtens kontrastfyllda känslostyrka träffar rätt i maggropen. Verket är för övrigt tillägnat TOTOs sedan länge bortgångne originaltrummis Jeff Porcaro, och känns därmed extra aktuell sedan även dennes bror och TOTOs förre basist Mike Porcaro gick bort i ALS så sent som den 16 mars.
Bland övriga låtar värda upprepade lyssningar märks den originella och, återigen, känslostarka singeln ”Orphan” (TOTOs sociala engagemang är mindre välkänt än det förtjänar) och den karakteristiskt snirkelsvängiga ”Holy War”. Den sistnämnda kunde i själva verket ha varit med på ”IV”, medan cocktailpoppiga ”Chinatown” är en (bättre) efterföljare till 1978 års kultlåt ”Georgy Porgy”. Det är egentligen bara bluesexperimentet ”21st Century Blues” som helt missar målet: en överpolerad och saxofonplågad sjösjukeattack i shuffletakt. Denna låt får slutbetyget att darra en aning, men ställd mot helheten är den sannerligen inte skäl nog att sänka detsamma.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
