Europe - War of Kings (6)
 |
Band: Europe Recensent: Erik Thompson |
Ju bättre man tycker om EUROPEs tionde studioalbum, desto sämre tycker man troligtvis om bandet som de lät under sin kommersiella storhetstid. Olikt de närmast föregående albumen ”Last Look at Eden” (2009) och ”Bag of Bones” (2012) bjuder ”War of Kings” inga direkta hitkrokar som komplement till det 70-talsinfluerande tunggunget. I stället får det råa breda ut sig ännu mer på melodiernas bekostnad. Valet av Dave Cobb som producent känns logiskt. Det är inget direkt fel på dennes tidigare klienter RIVAL SONS, men de har sannerligen en aura av beige yllekofta och ”är det kul är det oseriöst”. Något snarlikt går igen på ”War of kings”. EUROPE har kanske inte blivit lika hipsterdryga som RIVAL SONS, men de går upp i sin 70-talsmentalitet som aldrig förr. Och ett utmärkande drag för 70-talshårdrockare är en övertygelse om att alltför träffsäkra refränger är ovärdigt publikfriarfusk.
Det innebär inte att ”War of Kings” är en dålig platta. Vid en första bekantskap gör den ett riktigt lovande intryck, som det slags ”växer med varje lyssning”-alster som den säkerligen är tänkt att vara. Snöpligt nog uteblir den effekten. Albumet känns inte starkare efter en sjätte genomlyssning än efter den första. Det klamrar sig stoiskt fast vid sitt solida medelbetyg och det är svårt att peka på enskilda låtar värda att kallas höjdpunkter. Den inledande titellåten, en tung och vältrande historia, har en hyfsad chans att vara hågkommen även om tio år – eller åtminstone efter EUROPEs nästa turnéfinal. Men det är den rätt ensam om på skivan. Bäst är troligen tungflummiga ”The Perfect Day”, men inte heller den är egentligen något klassikerämne. Något snarlikt refrängtänk i gammaldags EUROPE-stil dyker upp på ”California 405” – även den en skaplig låt – samt ”Days of Rock'n'Roll” – som däremot är en smålarvig sak med poppig triolfeeling. ”Children of the Mind” låter som en överbliven ”Bag of Bones”-låt. ”Angels (With Broken Hearts)” är en tämligen icke-gripande ballad och ”Rainbow Bridge” ett experiment med Indieninfluenser med anonymt resultat. Mer då? Ett flertal riffglada men föga förkrossande nummer – ”Praise You”, ”Nothin' to Ya” och ”Light Me Up” (varav den sistnämnda slutar med ett irriterande utdraget jammande i sämsta 70-talsanda). Den instrumentala ”Vasastan” (!). Lågvattenmärket ”Hole in My Pocket”, som hämtat från bandets taffliga progexperiment ”Secret Society” (2006).
Och det är allt.
Sett till musikernas prestation är keyboardisten Mic Michaeli albumets stora vinnare. Den 70-talistiska plattformen ger honom oanade möjligheter att glänsa och experimentera, och han utnyttjar dem föredömligt. Basisten John Levén och i synnerhet trummisen Ian Haugland är sina vanliga energiknippesjag, om något i ännu högre utsträckning. John Norum är och förblir en anonym gitarrist (tänk om bara mästaren Kee Marcello hade varit kvar i EUROPE fortfarande), men kompetensen och inte minst entusiasmen är inte att ta miste på. Däremot irriterar Joey Tempest genom att spara på röstresurserna och envetet hålla en halvfalsk halvfart. Hans avsikt är säkerligen att låta tuff och rockig. Mission not accomplished – det låter bara krystat.
”War of Kings” är inte vad man kallar misslyckad. Men det skulle förvåna om den gick till historien som något annat än en hyfsat roande experiment- och mellanplatta.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
