Grave Digger - Return of the Reaper (7)
 |
Band: Grave Digger Recensent: Erik Arvidsson |
”Return of the Reaper” är GRAVE DIGGERs 16:e studio-fullängdsplatta. Då är man minst sagt en bit in i karriären och att blicka tillbaka till hur allting startade kan vara ett sätt att ta ytterligare ett steg framåt för ett band som existerat sedan 1980. Under detta första decennium släpper GRAVE DIGGER "Heavy Metal Breakdown" (1984), "Witch Hunter" (1985) och "War Games" (1986) - alla bestående av hungrigt okonstlat material av varierad kvalitet. Gruppens unika sound är vid denna tid ännu inte riktigt utmejslat och finputsat om än det inte råder någon tvekan om vem som är ansvariga för kompositionerna. Det är först med återuppståndelsen - en god stund efter den misslyckade kommersiella satsningen under det nerbantade namnet DIGGER och skivan "Stronger Than Ever" (1986) - som alla pusselbitar faller på plats. När ”The Reaper” ser dagens ljus 1993 är det en skiva sprängfylld med grov riffstinn speed/heavy metal med träffsäkra refränger. GRAVE DIGGER-soundet, och även Liemannen-konceptet, är skapat - fortfarande dock mer avskalat än vad många av de senare släppen kom att bli.
Det är ovan period som bandledaren/vokalisten Chris Boltendahl och hans mannar blickar tillbaka på, inspireras av och hyllar genom ”Return of the Reaper”, även om produktion och sound självklart låter nutida. Utöver nämnda ”The Reaper” är det främst avskalade explosionen ”The Grave Digger” från 2001 som är lämpligast som konkreta referensobjekt. Nya plattan kan sammanfattas som icke-pretentiös, in-your-face-rak, stenhård och snabb. Stundtals riktigt snabb. Som i den vildsinta öppningsduon "Hell Funeral" och "Wargod" vars riff- och dubbeltramps-torden förmodligen skakar om helvetets mest avlägsna salar. "Resurrection Day", ”Road Rage Killer”, "Satan's Host" och "Death Smiles at all of Us" ligger inte långt efter i härligt okomplicerat ös. Självklart finns det också midtempo-kompositioner på repertoaren som t.ex. svängiga "Grave Desecrator" och riktigt, riktigt bra blir det i den sinistra och nästan doomigt draperade ”Season of the Witch”.
Av de tolv spåren, inklusive det obligatoriska introt, är materialet övervägande hungrigt och rykande hett. Men visst finns det även svalare stunder som drar ner något på totalintrycket, såsom i den avslutande balladen ”Nothing to Believe” vilken inte hör till tyskarnas bättre stunder och borde lämnats därhän.
”Return of the Reaper” tar sig styrkemässigt in någonstans i övre mitt-segmentet om man ställer den mot den totala back-katalogen. Det som gör skapelsen extra välsmakande och uppiggande som iskall öl en het sommarkväll är just det rannsakande raka och intensiva låt-hantverket som står i kontrast mot de mer storslagna konceptalbumen som varit mer regel än undantag under karriären. Men hur än GRAVE DIGGER väljer att skruva och justera sitt patenterade sound så är det en sak som står solklart; deras teutoniska stål biter rejält.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
