Primal Fear - Seven Seals (9)
 | Band: Primal Fear Titel: Seven Seals År: 2005 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Erik Arvidsson |
PRIMAL FEAR " många gånger kallade Tysklands svar på JUDAS PRIEST " med muskelknippet Ralf Scheepners (ex-GAMMA RAY) och rutinerade Mat Sinner (ex-SINNER) i spetsen, har trots sin kompetenta och kompromisslösa heavy metal aldrig riktigt fångat undertecknads intresse och lyssningssessionerna har därför begränsat sig till att vara sporadiska. Gruppens musikaliska skicklighet har alltid varit god, många kanonspår har sett dagen ljus och produktionsmässigt har det heller inte varit mycket att klaga på. Ändå har bandet förblivit i min periferi. Hur kan detta komma sig? Efter en kort stunds analyserande framkom två primära orsaker. Först och främst så har variationsrikedomen, krasst sett, varit lika omväxlande som ett järnvägsspår och de adrenalinstinna fyra-femminuters kavalkaderna har pumpats lika disciplinerat som en träningsnarkoman kör sina träningspass. För det andra har tidigare album innehållit allt för många intetsägande spår för att verkligen kunna engagera mig. Men tro mig när jag påstår att förändringens vindar har blåst friskt i PRIMAL FEAR-lägret på sistone!
För sjätte gången i ordningen går metallörnarna (alltså de där jättepippiarna från bandets alla skivomslag om nu någon inte fattade det) till anfall med en ny uppsättning låtexplosioner i sina glimmande näbbar och sylvassa klor. De tio detonationerna som utgör materialet på "Seven Seals" är minst sagt överväldigande och överraskande. Tyskarna känns mer levande än någonsin! Det är intressant, det är spännande, det är mästerligt bra, och det hela skivan igenom. Och även om progressionen är både tydligt och slagkraftig så har inte bandets rötter på något sätt gått förlorade. Vad är då de stora skillnaderna? För det första har ljudlandskapet smyckats med en hel del orkestrala och mer bombastiska inslag. Inte alla gillar sådana ingredienser och inte heller blir musik automatiskt bättre av dem. Men i detta fall är det d-facto så - eftersom inget överexponerats - utan nyttjats klokt och avvägt. Endast där kompositionerna kräver det där lilla extra av känsla eller dramatik för att blomma ut, ljuder syntar, stråkar och andra - för PRIMAL FEAR - icke typiska verktyg. Det känns med andra ord aldrig pretentiöst. Öppningsspåret "Demons and Angels" statuerar tydligt exempel - stenhård heavy metal med pampiga inslag lagom använda och snyggt integrerade. Dessutom finns i mittsektorn ett stråkparti vilket bryter av galant och skapar extra behållning. Och här kommer vi osökt in på en annan aspekt av kvintettens utveckling. Låtuppbyggnaden! Från att materialet till stor del haft en vers/refräng/vers/refräng/solo/refräng-karaktär är nu strukturen så mycket mer varierad och dynamisk. Addera därtill betydligt mer detaljrikedom och avvikande episoder än vad vi normalt är vana att höra. Lyssna till exempel på det prog/thrashiga trumavsnittet i "All for One", idérikedomen och variationen i "Question of Honour" eller varför inte på den tokbrillianta vansinnesrefrängen i "Carniwar". Nämnda låtar hör för övrigt till de absoluta höjdpunkterna tillsammans med den monumentala "Diabolus", den trollbindande semi-balladen "Seven Seals" och vaxets hårdaste nummer "Evil Spell". Den senare är mest minnesvärd tack vare det frekventa och intensiva trumbankandet. Man kan inte låta bli att misstänka att den rosa Duracellkaninen sparkat den skicklige Randy Black (ex-ANNIHILATOR) av trumpallen för att själv sköta hamrandet. Skämt åsido, Blacks trummande har verkligen ingjutigt extra liv till bandet sedan han slöt upp 2003. Det är en fullständigt bländande insats han bjuder oss och detsamma gäller Scheepners sånginsats. Aldrig någonsin har mannen sjungit så nyanserat och intressant. Hemligheten dväljs främst i att mellanregistretsången har fått mycket mer utrymme, men också för att låtarna inbjuder till betydligt mer mångsidig sång än tidigare. Må det vara aggressivt, high-pitch, neutralt eller känslosamt. Lyssna bara på den tårdrypande balladen "In Memory" för att få ett konkret bevis på det sistnämnda.
Okej, jag skulle kunna fortsätta att lovorda plattan ytterligare några spaltmeter, men jag tror att ståndpunkten vid det här laget framgått. En modern klassiker? Nja, det är väl kanske lite att ta i, med det är f-n inte långt ifrån. "Seven Seals" kommer hur som helst garanterat röna stora framgångar och locka en mängd nya fans till bandet. Det är inte bara på min årsbästalista denna platta kommer hamna högt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
