Deep Purple - Rapture of the Deep (7)
 | Band: Deep Purple Titel: Rapture of the Deep År: 2005 Bolag: Edel Records Betyg: 7/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
Det är drygt 30 år sedan mitt intresse för hårdrock väcktes. Och en av de största, antagligen den allra största, anledningen till det var DEEP PURPLE. Det var när jag hörde plattan "Machine Head" som jag yrvaket såg mig omkring och undrade vad det här var för något. Plattan var helt fantastisk och satte en lite ny standard i mitt pojkrum. Det var lite hårdare och lite mindre flummigt helt enkelt. Jag gillade t.ex. LED ZEPPELIN också, men PURPLE var ändå lite speciella. Det var hela paketet med låtarna, soundet, Ritchies gitarrspel som gjorde skillnaden, men framför allt var det John Lords distade Hammond som frälste mig. Än idag känner jag att skivan är riktigt bra, och inte enbart av nostalgiska skäl.
Med så lång historia och en del oenigheter i den klassiska sättningen så är det ofrånkomligt med ett antal medlemsbyten och återföreningar. Därför är det kul att konstatera att bandet fortfarande låter bra. Visst; John Lord och Ritchie Blackmore har lämnat skutan igen, men det låter i ärlighetens namn som det brukar ändå. Don Airey distar sin orgel enligt konstens alla regler och Steve Morse, är en bra ersättare för gitarrlegenden. Jag gillade Morse när han lirade med KANSAS och kanske är det därför jag helt accepterat honom i bandet. Det kan också bero på att den gode Ritchie nuförtiden helst spelar luta och springer runt i skogen i grön pyjamas som gör att en återförening verkar väldigt långt borta, om ens önskad. Det sägs förresten att han är utsatt för en övertalningskampanj att återbilda RAINBOW. Återstår att se om det lyckas och vilken sättning man då ska ha. Kunde vara spännande med DIO och Blackmore ihop igen"kanske"
Nåväl, plattan inleds med ett ljudinferno som övergår från syntoväsen till det välkända Hammondljudet som är så signifikativt för bandet. När låten kommer igång avslöjas en tung vers med Gillans karaktäristiska röst och vips så är tonen satt. Det är nämligen vad det handlar om. Riffbaserad tung rock med gott om bra soloinsatser vare sig det gäller sång, gitarr eller keyboard. "Rapture of the Deep" är en jämn skapelse men några höjdpunkter hittar man allt.
Titelspåret är en skön historia med lite österländska influenser. Den bjuder på skön dubb mellan gitarr och orgel som i fornstora dagar. Balladen "Clearly Quite Absurd" är smått genial i sin enkelhet. Den balanserar på randen till att verka simpel med sin lite barnsliga framtoning, men ramlar ändå över till att framstå som klart njutbar. Lite stökiga "Junkyard Blues" har något så ovanligt som en skön refräng. Den överraskar i den riffiga miljön. Vill man ha klistriga refränger så får man vända sig annorstädes, men schyssta riff och klösig Hammond räcker gott för mig ibland. Avslutningsspåret har ett parti som påminner en hel del om versen i "Perfect Strangers". Tungt med en Hammondorgel i botten. Sångrösten gör självklart sitt till också.
"Rapture of the Deep" är inte på något vis nyskapande, och det är inte direkt någon ny "Machine Head" eller "Perfect Strangers" som sett dagens ljus, men jag tycker definitivt att plattan känns vital och bra. Det känns inte så revolutionerande eller rebelliskt längre, men det är inte PURPLE:s fel, det är väl själva livets antar jag.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
