Prey - The Hunter (7)
 | Band: Prey Titel: The Hunter År: 2005 Bolag: Mausoleum Betyg: 7/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
Det är 1985. Thomas Nyström och Peter Bäcke är i tioårsåldern. De bestämmer sig för att bli rockstjärnor. För visst vore det väl kanon att synas på TV och att ha massor av brudar hängande runt omkring sig hela tiden? Självklart! Bara att sätta igång och fixa instrument och öva som galningar. Inspirerade av band som DOKKEN, WHITESNAKE, SCORPIONS och SAXON bildade de FOURTEEN CANDLES. Sen lirade de på skolfester och liknande arrangemang. Ett bra antal år senare så bildades bandet PREY genom att Fredrik Plahn togs med. Man spelade in sina låtar som demos och lät sedan Patrick Johansson lägga på trummor. Man skickade runt sex (!) demos och fick bra respons på utskicken. Valet föll på Mausoleum Records och "The Hunter" blev verklighet. Skivan spelades in på Roasting House i Malmö och den klanderfria produktionen är signerad Anders Theander.
Musiken beskrivs som melodic metal, och man blandar tunga och snabba låtar. Man låter ibland som TOKEN och ibland som AXENSTAR för att nämna några samtida svenska band. Öppnaren "Fault-line" t.ex. påminner väldigt mycket om de senare, medan "Angel no.9" är närmare modern AOR med sitt luftiga intro. "Forever in Heaven" har ett tungt snyggt introriff som för tankarna till "Breaking the Law" med JUDAS PRIEST. Dock med ett stänk av Hammond. En luftig vers leder via bryggan till en klistrig refräng. Det enda dåliga med den är att jag själv fick slänga ett stycke bra riff och en styck presumtiv refräng eftersom de påminde en hel del om intro och refräng här" Surt förstås men bara att gratulera bandet till bra smak. En av plattans höjdpunkter. Klart bäst på skivan är dock powerballaden "Beside Me" som till och med balladkungarna i MICHAEL LEARNS TO ROCK skulle varit stolta över. Och som en välkommen bonus så är sista spåret en repris av låten. Då framförs den som en duett med medverkan av en sångerska vid namn Fredrika. En tjej som efter en svajig första vers visar sig ha en riktigt bra pipa. Kul grepp att ta med den versionen också.
En fundering som hänger kvar efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är annars att man har lite svårt att få refrängerna att lyfta. Det händer att man har en tung och bra vers, en snygg brygga och sen kommer... ingenting. Titelspåret är dock ett av undantagen. Där finns helt klart en refräng som fastnar. Man verkar över lag ha lite lättare att få till bra refränger på de snabbare låtarna.
Ibland så tar pressmaterialet i så att det kräks. Så även denna gång. Där skrivs att albumet är en suverän uppvisning av melodiös metal som kombinerar bandmedlemmarnas musikaliska talanger med deras fantastiska förmåga att skriva oförglömliga låtar. Visst, skivan är bra, men inte så fantastisk. Jag kommer med största sannolikhet att ha glömt den rätt snart i den störtflod av musik som släpps. Tyvärr.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
