Magnum - Escape from the Shadow Garden (7)
 |
Band: Magnum Recensent: Erik Thompson |
Alla har vi väl personliga favoriter som man verkligen vill gilla till hundra procent. Som man i nödfall tvingar sig själv att aldrig bli besviken på. Ett sådant band för mig är MAGNUM. Från första stund – i mitt fall mitten av 80-talet – stod det klart att detta Birminghamgäng hade allt. 70-tal och 80-tal i perfekt förening. Metaformystiska texter över toksnitsiga melodier. Pampiga låtbyggen av vanliga enkla rockverktyg. Bob Catleys allvarstyngda och klangrika pratsång. Inga konstigheter – men ändå unikt. Och perfekt.
MAGNUM har sällan utsatt denna min kärlek till dem för några större påfrestningar. Identitetskrisande återföreningssläppet ”Breath of Life” (2002) är det enda undantaget. Det är visserligen sant att de aldrig sedan dess tangerat sina mest svindlande 70- och 80-talshöjder igen. Däremot förblir albumens lägstanivå ungefär lika hög som den alltid varit. På senare år har de också till soundet varit mer snarlika MAGNUMs tidiga 80-tal än de låtit sedan... ja, det tidiga 80-talet. Då blir man, kort sagt, inte besviken.
”Escape from the Shadow Garden”, bandets sextonde studioalbum, är ännu ett barn av denna samma anda. ”Live Til You Die” är en stark inledning. Ett rent ABBA-likt stråkintro som övergår i en gitarrdriven och köttig MAGNUM-godbit. Efterföljande ”Unwritten Sacrifice” är drivande och fet även den. ”Falling for the Big Plan” lyckas med konststycket att vara ödesmättad i mellantempo och skulle inte ha låtit malplacerad på vare sig ”Princess Alice and the Broken Arrow” (2007) eller ”The Eleventh Hour” (1983). Sammantaget en mer än finfin trojka att inleda ett album med.
Nästföljande tre spår är av det slag som passerar obemärkt utan att direkt blamera sig. Ja, åtminstone ”Crying in the Rain” och ”Too Many Clowns”. ”Midnight Angel” är för lång för sitt eget bästa och tonar ut precis innan den blir direkt irriterande.
Efter det är man över det värsta. ”The Art of Compromise” är poppig och pigg och ”Don't Fall Asleep” bland det bästa MAGNUM åstadkommit i balladväg på länge. ”Wisdom's Had Its Day” fyller inte helt ut sin svulstiga kostym, medan däremot ”Burning River” är en rivig och effektiv uppiggare. Finalen går, som så ofta i MAGNUMs värld, i det småepiskas tecken. Titeln är ”The Valley of Tears” och betyget blir ”med beröm godkänt”.
Det där extra lilla extra, som skiljer en blivande klassiker från det ”bara” jättebra, har inte ”Escape from the Shadow Garden”. Den rider högt på den nämnda höga lägstanivån. Gitarristen Tony Clarkin är en av dessa låtskrivare som instinktivt undviker att släppa något direkt misslyckat ifrån sig. Inte heller är bandmedlemmarnas tilltagande ålder något bekymmer. MAGNUM-soundets själva signatur är just det högstämt farbroderliga. Så länge Bob Catleys röst håller – och det gör den än så länge – så håller även MAGNUM.
För att sammanfatta: ”Escape from the Shadow Garden” är snäppet bättre än föregångaren ”On the 13th Day” (2012) och en av de bättre av MAGNUMs fem senaste, stilmässigt närbesläktade plattor. Eller för att fatta sig ännu kortare och klyschigare: gillar du de fyra föregående, gillar du den här.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
