Axel Rudi Pell - Into the Storm (8)
 |
Band: Axel Rudi Pell Recensent: Peter Lindgren |
“Into the Storm” är AXEL RUDI PELLs femtonde studioalbum (sextonde om man räknar in coverskivan “Diamonds Unlocked” från 2007), men elaka tungor kanske skulle säga att den tyske gitarristen egentligen bara gjort ett fåtal plattor. Det finns få artister (AC/DC och några till kanske…) som är så förutsägbara som herr PELL. I stort sett har han spelat in samma album om och om igen i 15-20 år nu. Framförallt från “Mystica” (2006), som markerade slutet på en liten svacka, och framåt har skivorna varit extremt lika varandra. Naturligtvis kan man tycka illa om detta, men det positiva är ju att man vet precis vad man får. I det här fallet betyder det ännu en dos högklassig melodiös hårdrock i gränslandet till heavy metal.
Efter ett obligatoriskt intro drar skivan igång med “Tower of Lies”, ett starkt halvsnabbt öppningsspår i typisk PELL-anda. Tempot dras sedan ner lite i sköna “Long Way to Go” innan farten åter ökar något i läckra DEEP PURPLE/RAINBOW-doftande “Burning Chains”. Ett PELL-album utan minst en smäktande ballad är inget PELL-album och visst kommer sedan “When Truth Hurts” som ett brev på posten. Vackert, men inget som går till historien. Efterföljande “Changing Times” är ännu en halvsnabb låt. Utan att på något sätt vara dålig hör den tyvärr till skivans mer anonyma spår. Intetsägande är i alla fall inte nästa låt, “Touching Heaven”. Låttiteln förde i alla fall mina tankar till ännu en ballad och låten börjar också lugnt, men utvecklas sedan till en tämligen bombastisk historia med grymt riff och storslagen refräng. “Touching Heaven” är det spår som växt mest hos mig sedan första varvet och i skrivande stund är det nog min favorit på plattan. Därefter bjuds vi på “High Above”, ännu en sådan där halvsnabb låt. Klart bra, men precis som ovan nämnda “Changing Times” lyfter den inte till några högre höjder. Ordningen återställs dock snabbt igen i snygga covern “Hey Hey My My” (NEIL YOUNG) som presenteras i semiballad-skrud. Som brukligt är när det gäller AXEL RUDI PELL hör titelspåret till skivans bästa och mest episka låtar. 10 min långa “Into the Storm” avslutar plattan på ett högst angenämt sätt. Eller avslutar och avslutar. På digipack-versionen finns även två bonusspår, instrumentala “White Cats” samt BLACKMORE’S NIGHT-covern “Way to Mandalay”. Den förstnämnda är väl mest en parantes i sammanhanget, men den senare är riktigt bra.
Som jag redan varit inne på så är “Into the Storm” allt annat än nyskapande. Det här har hörts förut. Men i mina öron blir inte skivan mindre trevlig för det. “Into the Storm” innehåller ett helt gäng mycket starka låtar och när allt kommer omkring är det vad som räknas. Sedan kan man tycka vad man vill om att vår tyske vän egentligen redan släppt detta album flera gånger om.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
