Mono Inc. - Nimmermehr (5)
 |
Band: Mono Inc. Recensent: Sara Söderström |
Aristoteles var en klok man. Han var av den uppfattningen att man skall sluta där man började. Knyta ihop säcken och se till att publiken förstår att nu har vi gått igenom allt vi ska och det är dags att gå hem. Men också för att skapa enhetlighet. Det är kanske därför många artister slår knut på sig själva för att få till ordningen på sina låtar och därigenom nå den perfekta helheten. Ömsom hårt, ömsom mjukt. Men framförallt måste inledningen funka. Förstaspåret sätter ribban för resten av skivan, talar om för lyssnaren på vilken nivå man lagt ambitionen och vad man har att vänta. MONO INC. gör precis tvärtom. De blåser ut skivans allra sämsta spår först, för att sedan leverera en ganska habil platta, innan de avslutar med ett riktigt bottennapp. Märkligt. Man drar igång med hyperenerverande pop som gör mig rent ilsk, och då menar jag inte på det bra sättet, och slutar med en trött rockdänga av standardsnitt som inte gör någon glad. Alldeles fel. Vem som kom på att öppna och avsluta med dessa styggelser vet jag inte, men om man accepterar detta som ett olycksfall i arbetet så finns rätt mycket trevligt att lägga öronen på däremellan. Förvisso ojämnt, men aldrig oävet.
MONO INC. har varit med i tio år nu, om än i lite olika konstellationer. ”Nimmermehr” är deras sjätte studioalbum. Som den tyskofil jag är trivs jag alldeles utmärkt i tongångarna av germansk goth/alternativrock. Plattan kan samanfattas som ett fint hopkok av sköna melodier, stråkmattor, dunkande danstakter och ett stänk kvinnlig sång vars syntetiska stämma mer liknar ett instrument. Överlag är det väldigt melodiskt, stundtals oanständigt trallvänligt och visst drar det överlag åt det softa hållet, men tempot är det inget fel på. Hela plattan andas lättsmält förfestmusik och man blir osvikligt sugen på en ljus lager (ja, det händer även inbitna stoutentusiaster som jag). Ett smolk i ölskummet är dock det utbredda oskicket att envisas med att sjunga nästan varannan låt på engelska. En överflödig ballad någonstans i skivans mittpunkt hade tvivelsutan haft enklare att slinka igenom hörselfiltret om den anförts på modersmålet, istället för att som nu haka upp lyssnandet. I alla fall om man som jag enbart besitter en grundläggande förståelse i det tyska språket och på sin höjd kan svänga sig med några enkla fraser.
Trots den usla inramningen och stundom svajiga innehållet kan jag inte låta bli att tycka riktigt bra om ”Nimmermehr”. Det är något osvikligt positivt i trallvänligheten som inte går att förklara, och där kanske vi kommer till själva essensen hos musik som fenomen. Ibland går det inte att bena ut varenda molekyl och analysera alla beståndsdelar. Ibland gillar man, ibland inte. Utan att man riktigt förstår varför, och ibland mot bättre vetande. Med några strukna låtar i repertoaren hade skivan blivit en klockren EP. Men återgå till tyskan, tack!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
