Tad Morose - Revenant (7)
 |
Band: Tad Morose Recensent: Peter Lindgren |
10 år. Ett decennium. Så lång tid har det gått sedan Bollnäsbaserade TAD MOROSE släppte sitt senaste album. Så lång tid har det också gått sedan jag själv debuterade som Metalcentral-skribent. Det var just TAD MOROSEs senaste skiva “Modus Vivendi” (2003) som var den första platta jag recenserade för Metalcentrals räkning, så därför känns det lite speciellt att nu sitta här nästan exakt 10 år senare och recensera gruppens comebackalbum “Revenant”.
Trots den ansenliga tiden mellan skivorna känns “Revenant” som en naturlig fortsättning på “Modus Vivendi”. Stilmässigt är de väldigt lika varandra. Det är fortfarande tung och kraftfull heavy metal som gäller. Den stora skillnaden mellan plattorna är att det är olika sångare. Urban Breed (BLOODBOUND, PYRAMAZE, TRAIL OF MURDER) har ersatts av Ronny Hemlin (STEEL ATTACK). Inget ont om Hemlin som gör ett riktigt bra jobb, men med tanke på att Breed är en av mina absoluta favoritvokalister känns det förstås som ett litet nerköp. Att Hemlin nu sjunger gör att jag ofta associerar till STEEL ATTACKs gravt underskattade album ”Enslaved” (2004), men även bandnamn som ICED EARTH och NOCTURNAL RITES dyker upp i mina tankar när jag lyssnar på ”Revenant”.
”Revenant”, som är TAD MOROSEs sjunde fullängdare, står sig väl i konkurrensen med bandets tidigare alster. Bara det säger en hel del, då gruppens katalog är väldigt imponerande utan nämnvärda svackor. Det som gör att jag ändå inte tycker att den riktigt når upp i nivå med mina favoriter, debutalbumet ”Leaving the Past Behind” (1993) och ovan nämnda ”Modus Vivendi”, är främst två faktorer. Den första är bristen på variation. Det tuggar på i midtempo nästan hela skivan, vilket gör att det blir lite enformigt i längden. Fler partier i stil med den lugna inledningen på ”Spirit World” hade definitivt gjort susen för plattans dynamik. Likaså hade någon eller några snabba låtar varit välkomna. Den andra faktorn är avsaknaden av slagkraftiga refränger som säkerligen hade lyft låtarna till den nivå de förtjänar. Nu står refrängerna i öppningslåten ”Beneath a Veil of Crying Souls” samt ”Millenium Lie” lite väl ensamma. Kombinationen bristande variation och alltför intetsägande refränger gör att låtarna tenderar att flyta ihop. Jag har i efterhand svårt att minnas enskilda låtar, trots att jag tyckte de lät väldigt bra just när jag lyssnade på dem.
Att jag antagligen mestadels låtit kritisk mot ”Revenant” ska ses i ljuset av att jag främst jämför med bandets allra finaste stunder. Jämfört med de flesta andra band står sig TAD MOROSE bra även år 2013. På det stora hela står gruppen tveklöst för en ny stark och mycket välljudande insats.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
