Dream Theater - Dream Theater (7)
 |
Band: Dream Theater Recensent: Neven Trosic |
Ett självbetitlat album brukar i allmänhet stå för ett av följande: Ett debuterande band med en "hej, nu är vi här för att göra väsen av oss"-attityd eller ett band som med sitt aktuella verk ämnar att göra ett ställningstagande angående den egna karriärens nuvarande tillstånd. Tänk gällande det sistnämnda för all del tillbaka på återföreningar som "Stratovarius" (2005), omgrupperingar som "Queensrÿche" (2013) och förstås omstöpningar som "Metallica" (1991). Varierande mått av fantasilöshet kan från fall till fall givetvis också vara inblandade i namngivningen av den aktuella plattan. Det är således ingen alltför vild gissning att det föga dolda meddelandet från DREAM THEATERS tolfte studioutflykt (komplett med ett sparsmakat omslag och allt) är att DREAM THEATER har som avsikt att alltid vara just DREAM THEATER, med eller utan Mike Portnoy på trumpallen. Frågan är bara varför denna titelmarkering sker just nu, på alster nummer två efter skilsmässan och inte på föregångaren "A Dramatic Turn of Events" (2011); förvisso en i sig nog så talande titel.
Men det är slutändan ingen fråga av någon större vikt. "Dream Theater" är inget annat än ett fortsatt bevis på att progmetalpionjärerna klarar sig utmärkt utan en av sina medgrundare. Detta genom att helt enkelt (så pass som det nu kan bli när det handlar om kvintettens inmutade stil) hålla sig till det dom är bäst på, utan att sukta efter några omotiverade förnyelser. Ställd bredvid "A Dramatic Turn of Events" vinner den nya skivan en bit på trumspelet, då det här hörs att den lysande Mike Mangini denna gång har varit inblandad i skapandeprocessen från början. Fenomenala singelspåret "The Enemy Inside" är ett tungt exempel på mannens förmåga.
De övertydliga men samtidigt smakfulla RUSH-vibbarna i "The Looking Glass" - en annan av topparna - torde knappast undgå någon, men influenserna från den berömda Kanadatrion och dess 80-tal (tänk "Grace Under Pressure" (1984) och " Power Windows" (1985)) sträcker sig även till "Surrender to Reason". De ovannämnda titlarna, i gott sällskap med superbt melodiska "Behind the Veil" samt det traditionsenliga åbäket (i positiv bemärkelse) "Illumination Theory", skulle inte skämmas för sig på Hovet i februari.
Betygssjuan är ytterst stark, men når inte riktigt upp till ett flertal av DREAM THEATERS andra sentida fullängdare, inte minst "Black Clouds & Silver Linings" (2009). Vilken som bekant kom att bli det sista som Portnoy medverkade på. Tills vidare. För återvända kommer han säkerligen att göra, tids nog. Inte för att fansen tills vidare har någon större anledning att sörja.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
