Timo Tolkki's Avalon – The Land of New Hope (7)
 |
Band: Timo Tolkki's Avalon Recensent: Neven Trosic |
Att påstå att Serafino Perugino har en viss fäbless för melodiska rockprojekt som alltjämt präglas av namnkunniga musiker är som att likna Titanic vid en smärre sjöfartsolycka. Inte för att jag klagar över Frontiers-grundarens ständiga sökande efter nästa akt där pressutskicket kan fyllas med referenser till minst tjugo diverse kända och halvkända artister. Ambitionerna träffar för det mesta trots allt rätt, på senare tid inte minst i återuppväckta HARDLINES fall, som med sin senaste skiva gjorde stor avbön efter det tredje och rätt så usla albumet som kom för ett gäng år sedan. I någorlunda likhet med det Johnny Gioeli-frontade bandet har heller inte Timo Tolkkis karriär varit sådär överdrivet het på senare år, trots att den forne STRATOVARIUS-ledaren har hållit sig någorlunda flytande med hjälp av ett flertal ”all star”-konstellationer av det starkt Frontiers-vänliga slaget.
Frågan är vad som är mest förutsägbart: Att Tolkkis påstådda pensionering (vilken skedde efter halvfloppen med SYMFONIA häromåret) från musikbranschen blev ytterst kortvarig eller att hans återkomst (nåja) med ”metaloperan” AVALON kan jämföras med Tobias Sammets (EDGUY) AVANTASIA i sådan enorm utsträckning att det nästan blir parodiskt. Men bara nästan. Man kan med fördel sitta och skämta om att syftet med det extremt fantasibefriade namnet enbart är att placeras så nära AVANTASIA som möjligt i skivbutikerna. För att inte tala om berättelsen som kretsar kring ett mystiskt fantasyland och givetvis den skara medverkande musiker (främst sångare och sångerskor) vilka till vardags huserar i grupper som AMARANTHE, SYMPHONY X, WITHIN TEMPTATION och SONATA ARCTICA, för att enbart nämna några stycken. Russell Allen, Sharon den Adel och - överraskningarnas överraskning (eller inte) - Michael Kiske (UNISONIC, ex-HELLOWEEN) har därtill sedan tidigare bidragit med sina tjänster hos Sammets verk.
Men trots allt detta går det inte att bortse från att Tolkkis låtskrivarpenna fortfarande är i god form, även om han förstås inte försöker återuppfinna det symfoniska hårdrockshjul han själv var med och skapade. Som om någon nu hade förväntat sig det. Att säga att allt på skivan kunde ha släppts som nyskrivet STRATOVARIUS-material är med andra ord ingen överdrift. ”A World Without Us” och ”Enshrined in My Memory” är goda exempel på melodier i mellantempo av det slaget som den finländske gitarristen mer eller mindre har gjort till sitt signum. Mycket sämre blir det inte i det snabbare facket; låt gå för att ”The Magic of the Night” och ”We Will Find Away” har en klar, men inte desto mindre väldigt väntad, prägel av många tidigare Tolkki-kompositioner. I det avslutande titeleposet dras tankarna inte helt osökt till HELLOWEENS "Keeper of the Seven Keys", till vilket Michael Kiskes närvaro inte är den enda orsaken.
Timo Tolkki fortsätter att satsa på rutin och välbeprövade grepp och detta räcker som synes ganska långt, fram till den dag han återansluter sig till STRATOVARIUS.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
