Black Sabbath - 13 (8)
 |
Band: Black Sabbath Recensent: Stefan Lejon |
Väntan på ett nytt Ozzy-frontat album med BLACK SABBATH har varit synnerligen lång och snirklig. Trots otaliga återföreningar på scen under de senaste 16 åren har ny musik - bortsett de två tragiskt dåliga hafsverk man släppte som bonus med "Reunion"-liven 1998 - lyst med sin frånvaro. Senast SABBATH släppte en fullängdare med Ozzy bakom micken hade undertecknad fortfarande två år kvar till jordelivet - vi snackar alltså 35 långa år. Nu när comebacken "13" så äntligen landat kan man förstås fråga sig om det var väntan värt. Mitt entydliga svar är ett rungande JA. Det är inget mästerverk vi har att göra med men det är heller inte det någon har förväntat sig, tror jag. Vad vi har att bita i däremot är en stabil platta med höga toppar och ganska få och grunda dalgångar. Mina sansade förväntningar nås och överträffas faktiskt med lätthet.
Vi tar det låt för låt.
End of the Beginning - Öppningsspåret låter precis om man kan förvänta sig. Huvudriffet är blytungt och det märks att bandet sneglat ordentligt åt sitt självbetitlade mästerverk till låt från 1970. Ozzys röst är ödesmättad och åtminstone jag förvånas över hur vital han lyckas låta. När ett svängigt "Masters of Reality"-riff tar över efter dryga 2:40 lyfter låten ordentligt. En stark öppning som bådar gott för resten av skivan!
God is Dead - Första singeln och tveklöst skivans svagaste ögonblick. Den mörka stämningen är förvisso skön men låten är alldeles för händelsefattig. Att ett av skivans bästa riff dyker upp som gubben i lådan efter 6:20 räddar tyvärr inte heller låten. Vilket slöseri. En okej låt, no more no less.
Loner - Klassisk SABBATH. Lite mer upptempo. Låter som en mixtur av något från "Sabbath Blood Sabbath" och "Technical Exstacy". Småproggigt och melodiskt med andra ord. Ingen framtida klassiker men en låt som funkar från första lyssning.
Zeitgeist - "Planet Caravan 2". Akustiskt med svävande percussion och flummiga effekter på Ozzys sång. En helt underbar låt och en perfekt andningspaus på skivan. En låt att sluta ögonen till och bara låta musiken ta över rummet. Vackert så det förslår!
Age of Reason - Skivans kanske äventyrligaste låt. Bandet leker sig genom olika stämningar och riff. Här får jag lite "Vol 4" vibbar. Sången och melodislingorna däremot låter som hämtade från någon av Ozzys tidiga soloalster. En ung Bill Ward skulle ha kunnat lyfta låten ytterligare med sitt skeva sväng. Brad Wilk gör ändå ett godkänt jobb här också, liksom på resten av skivan.
Live Forever - Den stora personliga favoriten. Versriffet är gudomligt och Ozzy sjunger helt fantastiskt bra! Denna har gått på repeat sedan första lyssningen och lär fortsätta göra så en lång tid framöver. Riffet påminner faktiskt mest om något från gravt underskattade "Cross Purposes" men passar klockrent till Ozzys sångslingor.
Damaged Soul - Bluesigt och tungt men personligen blir jag mest uttråkad. Stilmässigt skulle låten passat in klockrent på debuten. På slutet tar ett boogie-aktigt sväng över och det lyfter låten betydligt. En halvmesyr i mina öron.
Dear Father - Låtens mittparti är skivans starkaste stund i mitt tycke. Personligen har jag alltid gillat SABBATH mest när tempot är lite högre och det svänger ordentligt. Inledningen och avslutningen är däremot ren doom. Blytungt så det förslår. Att man väljer att avsluta skivan och låten med regn, åskväder och kyrkklockor må vara klyschigt men också en snygg flirt med bandets ursprung.
Sammanfattningsvis skulle jag säga att "13" är ungefär så bra man kunnat förvänta sig. Förutsatt att man inte är en tråkig och negativ jävel förstås. Att förvänta sig ett mästerverk av dessa grånande herrar är orimligt. "13" är ändå en jävligt stark skiva och en värdig återkomst från hårdrockens stilbildare!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
