Bloodbound - In the Name of Metal (8)
 |
Band: Bloodbound Recensent: Peter Lindgren |
HAMMERFALL “Legacy of Kings” (1998), BLOODBOUND “Nosferatu” (2006) och SABATON “The Art of War” (2008). Där har ni tre av mina absoluta favoritskivor inom svensk melodimetall och eftersom det är en genre som ligger mig varmt om hjärtat är det också tre av mina favoritskivor överhuvudtaget. HAMMERFALL och SABATON har ju, mycket välförtjänt, rönt stora framgångar. BLOODBOUND har dock fått leva i skuggan av dessa giganter. De har aldrig fått något riktigt genombrott, trots att de i mitt tycke är minst lika bra och förtjänar betydligt större uppmärksamhet än vad de hittills erhållit.
Bollnäsbaserade BLOODBOUND debuterade 2006 med ovan nämnda “Nosferatu”, ett album som golvade mig totalt. Ett mästerverk med bara hits som jag rankar som en av 2000-talets allra, allra bästa plattor. Efterföljande “Book of the Dead” (2007) var också en kanonskiva. Här hade dock den fantastiske sångaren Urban Breed ersatts av den visserligen kompetente, men något slätstrukne, tysken Michael Bormann (JADED HEART, BONFIRE) vilket kändes som ett nerköp. På “Tabula Rasa” (2009) var Urban Breed glädjande nog tillbaka bakom mikrofonen, men plattan får nog ändå anses vara gruppens svagaste kort hittills. Detta delvis beroende på att låtarna var lite slingrigare, ibland nästan med progressiv touch, än vanligt. Inget ont i sig, men BLOODBOUND är som allra bäst när de kör med raka rör. I samband med förra årets “Unholy Cross” var det åter dags för sångarbyte. Denna gång hade man tagit in Patrik Johansson från Finspångsbandet DAWN OF SILENCE. På “Unholy Cross” tog bandet ett steg tillbaka till lite rakare låtar igen. Resultatet blev ännu en höjdarskiva, även om inte heller Johansson kunde mäta sig med Breeds mäktiga pipa. När nu nya “In the Name of Metal” når oss konstaterar jag att BLOODBOUND gått ännu mer tillbaka till rötterna. “In the Name of Metal” är det album som påminner mest om debuten och frågan är om inte den nya plattan också är gruppens näst starkaste insats. Skivan är helt enkelt grymt jävla bra och det känns även som att Johansson (jo, det är faktiskt samma sångare på två album i rad…) höjt sig ett snäpp sedan sist.
Titelspåret har fått äran att också fungera som öppningsspår. Här känns det som att BLOODBOUND försökt få till ett riktigt “metal anthem” och de har lyckats väldigt bra. Låten för tankarna till DREAM EVIL och refrängen sitter som en käftsmäll. Därefter följer “When Demons Collide” och “Bonebreaker”, två upptempospår i typisk BLOODBOUND-anda. Fjärdespåret “Metalheads Unite” luktar ganska mycket HAMMERFALL, men påminner bitvis även om MANOWARs monsterhit “Warriors of the World United”. Tar vid gör sedan “Son of Babylon”, ett allsångsvänligt spår som har vuxit fram som en av mina favoritlåtar på skivan. Så här långt är nivån på låtarna skyhög och “In the Name of Metal” på väg mot en sällsynt nia, men tyvärr är andra halvan lite ojämn. Refrängstarka “I’m Evil”, snabba “King of Fallen Grace” och den lätt ACCEPT-doftande “Bounded by Blood” håller också mycket hög klass, men i ärlighetens namn är “Mr. Darkness”, “Monstermind” och “Black Devil” i sammanhanget lite för anonyma.
“In the Name of Metal” är ingen ny “Nosferatu”, men så är det också nästan omöjligt att överglänsa en sådan fullträff. Att BLOODBOUND kommer så nära som de gör med sitt nya alster är imponerande nog. Redan frälsta kan se fram emot en ny högtidsstund. Är det så att du vill ha din metal originell och nyskapande ska du titta åt ett annat håll, men är det så att du gillar lättsmält melodiös heavy metal i stil med HAMMERFALL och ännu inte upptäckt BLOODBOUND är det absolut dags att kolla upp detta underskattade band.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
