Hellyeah - Band of Brothers (5)
 |
Band: Hellyeah Recensent: Stefan Lejon |
PANTERA, jävla bra. VINNIE PAUL, jävla bra. MUDVAYNE, inte så bra.
HELLYEAH må vara ett "band of brothers" med det saknas åtminstone två vitala delar i denna ekvation för att aggro-groovet ska fungera fullt ut. Den ena är Philip Anselmo och den andra givetvis Dimebag Darrell och hans utomjordiska gitarrlir. "HELLYEAH är för fan ett helt nytt band, det har ingenting med PANTERA att göra! Blablabla...osv". Skiter väl jag i. Så länge Vinne Paul sitter bakom trummorna och bandet medvetet försöker att låta som PANTERA så räknar jag som jag vill.
"Band of Brothers" är bandets tredje album och jag utnämner det rakt av till deras klart bästa. Den självbetitlade debuten var nämligen en rejält smaklös petitess som lät som om den satts ihop av en bunt alkisar som spärrats in över en helg. Tvåan var mer av samma vara om än lite tyngre och kanske till och med lite sämre. Knogmacka nummer tre är dock ett rejält kvalitativt hopp i rätt riktning. Den här gången finns det nämligen låtmaterial som håller riktigt hög klass - om än inte i drivor. Redan i öppnande "War in Me" hör man i alla fall att kvintetten är något på spåren. Låten skulle ha suttit fint på PANTERAs hårdaste platta ("Far Beyond Driven") och det är ett mycket gott betyg. I "Drink Drank Drunk" låter HELLYEAH plötsligt som DISTURBED och även om jag inte är något större fan av det gänget så njuter jag till fullo av de blyinfattade riffen och den hackiga sången. Jag fetdiggar också softa och ALICE IN CHAINS-suggestiva "Between You and Nowhere". En grym trio låtar som skulle inbringat ett högt betyg om den inte omgavs av en massa blahablaha.
Min slutsats - HELLYEAH, ganska bra.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
