Sonisphere - reportage från festivalen, 2011
Tredje gången gillt och frågorna hopar sig:
Hur kommer logistiken att fungera? När börjar det regna? Hur attraktiva är egentligen SLIPKNOT numera? Hur lång speltid får MASTODON?
Jag anländer till huvudstaden strax innan elva på förmiddagen och lämnar t-centralen kvarten senare i riktning mot Globen. Väl framme möts jag av en S.W.A.T.-styrka som bjuder på Coca Cola Zero. Konstigt grepp. Strax därpå kan jag skönja kön in till festivalområdet. Den är redan av ansenlig längd och bilder från föregående års toklånga väntan spelas upp i mitt huvud. Måtte det gå fortare i år. Det gör det lyckligtvis. Redan ett plus jämfört med förra året med andra ord.
Mycket kan man säga om Globen-området, men särskilt vackert är det inte, däremot funktionellt. Asfalt istället för gräs (underlättar ju vid eventuellt regn), möjlighet till vilopaus på Söderstadions läktare, dessutom större restaurang- och toalettutbud vilket i sin tur motverkar de värsta köerna. Priserna kan dock fortfarande diskuteras (hamburgare med dricka kostar hundra riksdaler) men tillgången väger upp.
Banden då? Tja, startfältet är det på pappret svagaste hittills. SLIPKNOT är ju inte direkt i närheten av vare sig METALLICA eller IRON MAIDEN, något som biljettförsäljningen tydligt indikerar (dryga 15 000 sålda plåtar i år att jämföra med föregående års 45 000 säger en hel del). Å andra sidan verkar intresset för de åtta maskerna vara stort, åtminstone sett till antalet besökare med SLIPKNOT-tröjor. Även IN FLAMES ser ut att ha en stor fanskara.
Men det är Västerås SEVENTRIBE som inleder. Som inflyttad västmanlänning borde man kanske vara stolt, men den rosaklädda oktetten är mest förvirrande att beskåda. Är verkligen alla medlemmar behövda? Vad är poängen med en snubbe (?) med hästhuvud som stryker skjortor? Och hur fräscht är det med en tjej som på boxningsringsmanér presenterar låttitlarna? Inte särskilt, va? Jag lämnar således efter tretalet låtar med ringljud i öronen och svedda ögon.
Inte blir det bättre halvtimmen senare då DEAD BY APRIL intar den större av de två scenerna. Jag känner en omedelbar mättnad men dröjer mig kvar på läktaren och skuggan och försöker koppla bort (o)ljudet. Det går sådär. ”Vad ser människor i den här typen av låtsasfarlig radiosmet?” hinner jag tänka både en och två gånger innan jag ger upp.
Efter två mindre angenäma upplevelser är det så dags för Norges mest energiska ensemble – KVELERTAK – att ta plats på scen. Och som de gör det. Det är fulla ställ från start till målgång där ledordet stavas f-r-e-n-e-s-i. Erlend Hjelviks nästan desperata sång tillsammans med de tre gitarrerna skapar en häftig ljudbild, lägg där till Kjetil Gjermundrøds aviga trumspel och Marvin Nygaards luftiga bastoner och framgången är ett faktum. Det måtte vara i det närmaste omöjligt att inte ryckas med i låtar som ”Mjød” och ”Offernatt”. Efter blott en halvtimme är det över. Nacken har fått sig en genomkörare och tröjan har fuktfläckar, delvis på grund av den stekande solen. Glad i sinnet rör jag mig åter i riktning mot den stora scenen och GRAVEYARD.
Det är blott andra gången jag ser GRAVEYARD live. Då som förband till WITCHCRAFT på ett svettigt Satin i Örebro. Debuten var ännu inte släppt men jag minns att jag lät mig imponeras av gruppens sköna, lätt utsvävande sväng. Nu ett av Sveriges mest omhuldade band med ett superhyllat andra album och hundratals spelningar i bagaget som nyligen öppnat för IRON MAIDEN på Ullevi. Med andra ord är det ett helt annat band som jag nu tar del av.
Eller egentligen inte, sättningen är ju i stort sett densamma och svänget är bestående. Men två fullängdare, tusentals timmar i replokal och på scen bör det onekligen ge någon form av resultat (för alla utom Lars Ulrich). Och det har det, förstås. Framför allt finns det i GRAVEYARDs framförande en samstämmighet som bygger på tilliten till bandkamraternas kunnande, vilken i sin tur möjliggör utrymme för musikaliska utflykter i jamlandskapet. Men i slutändan är det självfallet låtarna som imponerar mest. Med ”Hisingen Blues” har GRAVEYARD flyttat fram positionerna för hur retrorock på nutida vis bör låta, något som det halvtimmeslånga setet tydligt indikerar. Jag menar, vilka andra är ens i närheten av låtar som ”No Good, Mr Holden”, ”The Siren” och ”Buying Truth (Tack & förlåt)”? När låtarna dessutom framförs med en sådan tyngd och pondus är jag beredd att tillskriva GRAVEYARD epitetet ”Sveriges bästa band”.
Inte ens mina personliga favoriter MASTODON, tillika huvudanledningen till att jag är här, lyckas toppa GRAVEYARDs korta men exemplariskt framförda set, vilket naturligtvis främst beror på den svajiga ljudbilden och delar av låtvalen. Nog är jag medveten om att ”Iron Tusk”, ”Mother Puncher” och ”Where Strides The Behemoth” är lika självskrivna hos Atlantabandet som ”Enter Sandman” hos METALLICA. Det innebär inte per automatik att jag som konsument känner mig helt tillfreds. Särskilt inte med tanke på att MASTODON denna eftermiddag endast spelar en (!) låt (titelspåret) från ”Crack The Skye”. Nåja, en spelning med MASTODON är trots allt en spelning med just MASTODON, 2000-talets mest nyskapande akt inom den hårda rocken, som för varje släpp flyttat fram positionerna. Den här eftermiddagen får vi höra låtar från samtliga av dessa.
Redan som andra låt avfyras muskedundret ”March Of The Fire Ants” där Brann Dailor i vanlig ordning briljerar på trumpallen. ”Circle Of Cysquatch” och ”Aqua Dementia” är precis så bra som man kan förvänta sig och att införliva knäppa (men fantastiska) ”Bladecatcher” i setet är befriande. Avslutningen med ”Megalodon” och ”Blood And Thunder” är tillsammans med ”Crack The Skye” och ”Crystal Skull”, som visar sig passa betydligt bättre i livekostym, setets utropstecken.
Summa summarum en habil MASTODON-spelning som i vanlig festivalordning givetvis är för kort. Frågan är om vi kan våga hoppas på en headlinespelning (den förra genomfördes för snart sju år sedan) i och med stundande ”The Hunter” eller om vi även fortsättningsvis ska få nöja oss med dessa ögonblicksspelningar. Utifrån Brann Dailors tackord tänds åtminstone ett litet hopp.
Mastodon
Att ARCH ENEMY bytt tid och scen med MASTODON är förståeligt, åtminstone sett till fanskaran. Själv låter jag mig inte imponeras märkbart. Visst kan jag förstå bandets genomslagskraft, Mike Amott är grym på melodier och Angela Gossow är duktig på att growla, men låtarna har en tendens att låta lite för lika. Jag orkar endast med ett par av dessa, främst på grund av en tilltagande hunger vilken slutligen stillas med ett stycke kött i bröd och en flaska bubbelvatten. Varken särskilt prisvärt eller särskilt gott - men nödvändigt.
Strax därpå tvingar jag mig igenom ett knippe kompositioner med AC/DC-kopian AIRBOURNE. Eller egentligen borde jag inte nämna dessa båda band i samma andetag då originalet är typ sjutusen gånger bättre. Inte minst på att skriva låtar värda att lägga på minnet. Har över huvud taget svårt att förstå att någon är intresserad av att lyssna på AIRBOURNE. Vad fyller de för funktion? Ett substitut till AC/DC är de då sannerligen inte. Egentligen inte en kopia heller. Snarare en kvartett riffrockare i avsaknad av egen identitet.
Att IN FLAMES är Sveriges just nu största band inom hårdrock och metal råder det ingen tvekan om när man blickar ut över havet av människor som intagit position framför scenen och uppe på läktaren. Och bifallet låter knappast vänta på sig när så ”Cloud Connected” inleder. Anders Fridén lämnar över refrängansvaret på publiken som tackar för erbjudandet genom att ryta i så att Söderstadion ruskas om ordentligt. Under den dryga timme jag mäktar med av göteborgarnas framförande är gensvaret hos åhörarna tämligen intakt. Detta till trots att ljudet lämnar en del att önska, samt att mörker självklart vore att föredra.
Låtlistan innehåller få överraskningar, vilket man rimligen kan ha delade meningar om. Mest överraskande är väl det faktum att det bjuds på så få (läs två) smakprov från senaste given ”Sounds Of A Playground Fading”, särskilt då högtalare, förstärkare och dylikt på ett mycket stilfullt sätt draperats i omslagskonsten. Å andra sidan är det få akter som vågar ta ut svängarna när det kommer till festivalspelningar.
Mitt förhållande till IN FLAMES är ganska löst i fogarna. Jag hyser den största respekt för bandet, men har inte lyssnat särskilt aktivt sedan ”Clayman” (2000), så när som på 2008 års ”A Sense Of Purpose” som har sina stunder. Live tycker jag att materialet har en tendens att smälta ihop. Varje låt är en potentiell hit, inget snack om saken, men tillsammans känns det aningen enformigt. Det hindrar dock inte enskilda stycken från att sticka ut, som ”Only For The Weak” och ”Disconnected”. Men sextio minuter räcker gott för min del, särskilt då Fridéns mellansnack emellanåt närmar sig buskisnivå.
Det blir också IN FLAMES som avslutar mitt besök i Stockholm och Sonisphere den här gången. MUSTASCH orkar jag inte med (nog med Göteborgshumor nu) och SLIPKNOT har aldrig varit någon favorit. Sammantaget känner jag mig också ganska nöjd med dagen och festivalen i stort. Det känns som att arrangören tagit till sig av kritiken från föregående år, så när som på matpriserna, och självklart är det skönt att regnet höll sig borta för en gångs skull. Tillgång till läktare och vanliga toaletter är inte heller att förakta. Nu är det bara att hoppas på en repris nästkommande år. Kanske med MASTODON som headline.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
