Sweden Rock Festival 2010 - Liverecensioner
ONSDAG 8 JUNI
Alestorm
Betyg: 5/10
18.30 (Sweden Stage)
För det första vill jag påpeka att jag är ett ganska stort fan av ALESTORMs folkmusikinfluerade metall. Trots vissa brister i framförandet (jag syftar på sången) har jag fallit för skottarnas härligt charmiga låtar. Live har jag tidigare ingen erfarenhet av bandet, så jag vet inte riktigt vad som väntar när bandet kliver upp på scenen. ALESTORM har ju något av ett pirattema i sina texter och gruppens musik benämns ofta som “pirate metal”, men av detta märks inget i showen. Nej, på scenen uppträder medlemmarna i badshorts (!), vilket mest bara ser löjligt ut. Spelningen i övrigt är inte heller mycket att hänga i granen. Även om låtarna är bra har ALESTORM svårt att nå ut och precis som på skiva är sången inte helt fläckfri. Det som ändå räddar ett godkänt betyg är publikfavoriten “Keelhauled” samt avslutningen med “Captain Morgan’s Revenge” och covern på “Wolves of the Sea” (Lettlands bidrag till Eurovision Song Contest 2008). Under dessa låtar blir det faktiskt riktigt bra drag. Åtminstone delar av publiken börjar hoppa och/eller dansa och även jag får svårt att stå still. Trots dessa ljuspunkter blir det sammantagna intrycket att jag hade hoppats på mycket mer och frågan jag inte kan undgå att ställa är förstås varför inte ALESTORM kör piratkonceptet fullt ut och gör en mycket större show av det hela. Det här känns mest bara slätstruket.
PETER LINDGREN
U.D.O.
Betyg: 8/10
24.00 (Sweden Stage)
Den forne ACCEPT-sångaren Udo Dirkschneider och hans mannar visar redan från start att de är på spelhumör och att de är ute efter att lämna ett ordentligt avtryck. Bandets typiskt tyskt taktfasta heavy metal värmer rejält i den annars ack så kyliga natten. Setlisten består totalt sett ungefär till hälften av U.D.O-låtar och till hälften av ACCEPT-klassiker, men under den första halvan är det främst U.D.O.-låtar som avverkas. Även om kvaliteten på U.D.O.-låtarna håller genomgående hög klass, kan jag inte låta bli att tycka att det är de gamla ACCEPT-dängorna “Princess of the Dawn” och framförallt “Midnight Mover” som är första halvans största behållning. Efter nämnda hits tar ett nytt sjok med U.D.O.-låtar vid, innan det är dags för den tidlösa ACCEPT-klassikern “Metal Heart”. En skön version av “Holy” kläms därefter in i setlisten, men sedan är det ACCEPT för hela slanten. Vi bjuds i tur och ordning på “Balls to the Wall”, “I’m a Rebel”, “Burning” och till sist “Fast as a Shark”. Personligen tycker jag det är lite trist att “Restless and Wild” uteblir, men man kan inte få allt. Jag är mer än nöjd ändå. Ska jag ge någon negativ kritik, så är det väl att alltför många låtar bryts av för att publiken ska sjunga med. Allsång är ett lika trevligt som obligatoriskt inslag under en konsert, men när man bryter av låtarna så här ofta tappar tyvärr spelningen i tempo. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det är bättre att lägga tiden på att köra en låt till istället. Men nog gnällt, på det stora hela gör U.D.O. en kanonspelning. Ja, faktiskt en av de bästa på SRF 2010.
PETER LINDGREN
TORSDAG 10 JUNI
Treat
Betyg: 9/10
13.45 (Dio Stage)
På grund av stopp i trafiken anländer jag lite försenad till TREATs eftermiddagsspelning. Mina öron nås först av “Ready for the Taking” som vid en närmare koll visar sig vara den tredje låten för dagen. Att jag inte fick vara med från början grämer mig förstås, men jag blir kompenserad. Rikligt kompenserad! TREAT har uppenbarligen vaknat på rätt sida och visar en härlig spelglädje. En sak som snabbt slår mig, och även glädjer mig, är att låtarna från den grymma comebackskivan “Coup de Grace” (2010) tas lika bra emot av publiken som de gamla hitsen. Nya låtar, men kanske blivande klassiker, som “Paper Tiger”, “We Own the Night” och “Roar” möts av samma jubel och genererar i stort sett samma rungande allsång som mer inkörda dängor som “Soul Survivor”, “Get You on the Run” och “Conspiracy”. Som extranummer bjuds vi på nya kanonlåten “Skies of Mongolia” samt det obligatoriska paradnumret “World of Promises” och det är nästan så att en tår tittar ut ur ögonvrån. Gåshud har jag i alla fall. När den sista tonen klingat ut står man där och bara vill ha mer och det är ju ett så gott betyg som något. Att det regnat har jag knappt ens tänkt på. Jag har varit så inne i det som händer på scenen. En helt fantastisk start på torsdagen och den bästa spelningen överhuvudtaget på årets SRF om ni frågar mig.
PETER LINDGREN
Sabaton
Betyg: 8/10
18.15 (Rock Stage)
I samma envisa och slitstarka busvind som ljud- och ljustältet försvann i blåste även ett flertal av årets konserter helt bort. När SABATON runt sexsnåret dundrar in på rockscenen i matchande militärbrallor och kör igång inser jag att även krigsherrarna tvingas lira i oförtjänt motvind. Joakim Brodén, som annars hörs mer än väl med sin klitoriskittlande basstämma, skuggas av alltför högljudda instrument och ljuder inte högre än muslika pip i vissa blåshål av publikhavet.
Men publiken finns där, ojoj. Först nu märks den sedvanliga trängseln av framför scenen och för en gångs skull krävs det armbågar för att nå önskad plats. Händerna står spikrakt upp och en ocean av ponchos hoppar med i gunget, vrålar ”SABATON!” för full hals och tycks ignorera det usla ljudet. Inledningsvis är det mestadels nytt material och ” Cliffs of Gallipoli” möts av ett ringande ”Hey, hey” och en vågliknande känsla som varmt och välkomnande guppar åskådarna tryggt närmare scenkanten. En dalahäst viftar i regnet och folklighetsstämpeln blir allt mer tydlig för SABATONs del. Publikfriare som ”Attero Dominatus” och ”The Price of a Mile” fyras av och eggar upp stämningen ytterligare i skenet från eldslågorna. Innan ”Primo Victoria” och ”Metal Machine” sätter punkt på ett förträffligt sätt hinner falupågarna garva loss med Svenne Rubin på scen och mangla till Svensson-plågan ”Långa bollar på Bengt”, en cover som stolt kan konkurrera jämsides originalversionen.
Spelglädjen är enorm och sångaren kan inte nog tacka publiken som uppenbarligen krossat deras förväntningar med hästlängder. Och dalahästen ja, givetvis fick han komma upp och hälsa på scenen. När pållen slutligen vandrar tillbaka genom de blöta händerna tycks brister som kasst ljud och vresigt väder vara skitpetitesser. Det krävs ett sjuhelvetes liveband och ett tjog med allsångsvänliga hits för att lyckas med konsten att hålla publiken kvar och igång en regnig kväll som denna, och det är precis det SABATON gör. Som Brodén själv säger, om och om igen: ”Tack som fan!”
FIA DAVIDSSON
Danzig
Betyg: 7/10
21.45 (Rock Stage)
När det så var dags för DANZIG hade ölen lockat ordentligt och när jag skulle finna mitt anteckningsblock var det spårlöst försvunnet. Det fick bli anteckningar på mobilen. En del lite svåra att förstå, andra ordentligt förkortade. Hur låter: ”Under how the gods kill övertoner nätbrynja 13 live”?
Hur som helst äntrade Glenn med anhang scénen och tog den snabbt i besittning. ”Under Her Black Wings” fungerar utmärkt live och tas väl emot av publiken. Det är också där bandet borde ha lagt det mesta av sitt krut, på de tre första skivorna där alla stora hits finns och där de låtar som bäst lämpar sig live huserar. Ty det är i DANZIGs mer mörka och suggestiva stunder spelningen tappar både fart och energi. Evil Elvis själv börjar bli till åren men innehar fortfarande en imponerande fysik. Iförd nätbrynja bjuder han friskt på sig själv och röjer energiskt i gammal god stil. Det är också det som gör att konserten överlever de slöare stunderna.
För första gången någonsin framför de också en av mina klara favoriter, ”13”, som Glenn skrev till JOHNNY CASH. En underbart mörk låt som totalt frångår tidigare kritik, svart som tjära vältrar den sig fram och lämnar ett bestående intryck. Det känns på något vis stort att ha tagit del av livepremiären av eposet.
Mot slutet av spelingen tar Glenns fokus på det massiva röjandet över från sången och han slarvar sig igenom några textrader. Men det är förlåtet om det visuella håller den här klassen. Publiken får slutligen skråla med i ”Mother” och tycks överlycklig över det. ”Dirty Black Summer” och ”Long Way Back From Hell” tillhör de avslutande styckena och visar ett DANZIG i högform. Det enda jag saknade var min ”Devil´s Plaything”.
JOHAN HAGENGREN
Mayhem
Betyg: 9/10
24.00 (Dio Stage)
Att MAYHEM inte spelat på den här festivalen tidigare är ett fullkomligt mysterium. Kanske ligger det något i vad kritiker och skeptiker hävdat i många år, SRF bokar uteslutande band som antingen är på fallrepet eller som har många ofarliga år på nacken. Nu tycker ju inte jag, personligen, att MAYHEM hör till någondera kategorien men visst är det tankeväckande att ett av vårt grannlands signum får uppträda först efter drygt 25 års existens på Sveriges största festival. Och vad gör då MAYHEM? De lirar röven av oss alla. Jag har alltid varit mycket nöjd med bandets framträdanden men det här toppar det mesta. När Maniac lämnade över till Attla och Blasphemer lämnade sina gitarrruppgifter till Morfeus och Silmaeth har jag bävat ibland och haft vissa fjärilar i magen. Men nu! Nu har det satt sig. Och de tog hem den här showen med ära. Att två gitarrister blivit så samspelta på så kort tid är nästan löjeväckande. Det är så vackert att maken får en boxning på axeln. När black metal blir för bra för att vara sann så måste man slåss lite på låtsas och när MAYHEM spelar ”My Death” känns det så. Jag har ibland undrat vad Oystein Aarseth skulle tänka om han hörde sina alster framföras så här drygt 15 efter sitt frånfälle men jag tror att han hade gillat det. Vem fan vill inte efter sin död bli ihågkommen med låtar som ”Pagan Fears”, ”Funeral Fog” och ”Freezing Moon”. Då får maken ett slag på axeln igen. Atilla står som vanligt i den katolska prästkappa som på senare år blivit hans signum. Han bollar med våra energier och han säger att vi ska dö. Parhästarna Morfeus och Silmaeth jobbar som djur men essensen av MAYHEM är att vi alla ska förgås. Men då gör vi väl det, With a blast!
EVA GRAHN
FREDAG 11 JUNI
Grave Digger
Betyg: 6/10
12.00 (Rock Stage)
Det är klart att 12.00 aldrig är en bra speltid, men det är ändå förvånansvärt tunnsått med folk framför scenen när tyska heavy metal-legendarerna GRAVE DIGGER startar sin konsert. Detta tycks dock frontmannen/sångaren Chris Boltendahl strunta i. Han ger järnet från start och ser ut att trivas. Spelningen börjar starkt med en vital version av “Ballad of a Hangman” och förväntningarna på ett fortsatt underhållande gig växer. Tyvärr sjunker dock kvaliteten drastiskt. GRAVE DIGGER firar 30 år som band i år och jag förstår om man vill spela låtar från hela karriären. Det har jag heller inget emot, men det är verkligen inte alltid de bästa låtarna de letat fram ur gömmorna. Nej, en alltför stor del av konserten går det hela på tomgång. Sista halvtimmen är dock riktigt kul. Om man bortser från den halvt menlösa “Pray” så kommer de nämligen på rad, alla de där låtarna man vill höra: “The Dark of the Sun”, “Knights of the Cross”, “Rebellion (The Clans are Marching)” och så förstås den självklara avslutningslåten ”Heavy Metal Breakdown”. Trots den starka avslutningen stannar dock betyget av ovan nämnda skäl på en återhållsam sexa. Bra, men inte så mycket mer, är ord som sammanfattar det hela tämligen väl.
PETER LINDGREN
Steel Panther
Betyg: 9/10
18.15 (Sweden Stage)
Told you so. “De kom, de såg, de segrade” är också ett passande uttryck för att beskriva STEEL PANTHERs triumferande debut på svensk mark. Los Angelesgänget som spelar live på Sunset Strip varje vecka är knappast några nykomlingar inom svängen. Flera av medlemmarna har ett förflutet i band som figurerade på stripen när det begav sig på det glada 80-talet. Att de gör ett hundratal spelningar per år gör också att de är riktigt bekväma på scen. STEEL PANTHER är först och främst underhållning på hög (nåja) nivå.
När de spelar varje vecka i Las Vegas och Los Angeles ligger tonvikten på covers och det var också så bandet startade när de hette METAL SHOP, senare METAL SKOOL och slutligen stålpantrarna. Häromåret släppte de dock sitt första självskrivna alster, om man bortser från METAL SHOPs ”Hole Patrol” från 2003, betitlat ”Feel The Steel”. På denna spelning har bandet således en egen repertoar att välja bland och vi blir serverade i princip varje låt från förstlingsverket samt covers av MÖTLEY CRÜEs ”Kickstart My Heart” och BACKSTREET BOYS (!) ”I Want It That Way” vilket ligger helt i linje med bandets humoristiska inriktning.
Det är sanslöst välspelat, roligt, underhållande och stundtals otroligt plumpt. Medlemmarna äger scenen och framför en show som saknar like på årets upplaga av festivalen. Belackare har talat om STEEL PANTHER som ett hårdrockens svar på EDDIE MEDUZA men det här är betydligt fyndigare än så och framförallt bättre framfört. Texterna behandlar inte direkt astrofysik men är klart underhållande för en förfriskad publik och lyckas till och med vinna över kollega Thompson till sin beundrarskala.
Det är visuellt, komiskt och snyggt spelat. Superlativen över Sweden Rock Festivals mest glammiga spelning haglar och det är svårt att välja ut någon direkt favoritlåt. Skulle jag försöka skulle det bli ”Fat Girl (That She Blows) och BON JOVI-influerade ”Party All Day (Fuck All Night)”. Att kvällspressen inte förstår det här eller anser sig förmer är inte förvånande. Vi som däremot står bland folket höjer ölflaskan och sjunger högljutt med. För det här är underhållande Aftonbladet, trots att det inte är creddigt.
Turn Out The Lights!
JOHAN HAGENGREN
Cinderella
Betyg: 5/10
20.00 (Festival Stage)
Kanske det band jag sett fram emot mest att se på årets upplaga av festivalen. Det såg lovande ut: de fick en bra tid då folk var som mest taggade och den största scenen. Sorgligt nog grusades mina förhoppningar.
Bandet känns matt, oinspirerat och trött. Det tar fem låtar innan Tom Keifer ens adresserar publiken. Valet av öppningslåtar såg bra ut på pappret men när Askungarna segar sig igenom dem är det ett praktexempel på ett uddlöst band. Scénnärvaron är lika obefintlig som Kerry Kings lugg, publikkontakten likaså. När så Jeff Labar senare struttar omkring iförd en svensk landslagströja och studentmössa känns det bara krystat.
Som tur är har bandet en otrolig balladskatt att välja och vraka bland: ”Heartbreak Station”, ”Coming Home”, ”Nobody´s Fool” och ”Don´t Know What You Got (Till It’s Gone)” är svårslagna bland 80-talselitens bombastiska powerballader. Kanske för att CINDERELLA gjorde det så originellt med sin blandning av blues, rock och en gnutta country. Blotta nöjet i att få höra dessa live gör konserten värd besöket trots allt. Vi serveras också ”Gypsy Road” som bandet, nu en smula mer uppvärmt och bekvämt på scén, gör riktigt bra. Tom Keifers ökända röstproblem stör inte alltför mycket, CINDERELLAs brister ikväll var av helt annan karaktär.
JOHAN HAGENGREN
Billy Idol
Betyg: 6/10
21.45 (Rock Stage)
Att William Michael Albert Broad under sin spelning råkar ut för festivalens troligen intensivaste regnskur är inte något som direkt bör inverka på omdömet om artistens framförande på scen, såvida nu vädret inte råkar ha en negativ inverkan på denne. Vilket det lyckligtvis heller inte verkar ha, för Billy Idol (under vilket namn sångaren är "något" mera känd, om du råkar vara en av de fem personer som inte känner till detta) täcker in hela Rock Stage som om kvällens avslutande (i detta fall saknade) solstrålar gjorde honom och publiken sällskap. Rösten är spelningen igenom glädjande intakt vilket även kan sägas om gammelpunkarens fysiska form; på längre avstånd borde det knappast vara någon större skillnad mellan att se mannen i farten 2010 och att ha gjort det för två decennier sedan, eller så.
Så långt allt väl. Men ifall själva framträdandet av Idol lämnar lite att önska, ges det desto fler anledningar till frågetecken gällande hans låtval. GENERATION X-dängan " Ready Steady Go" utgör en pigg start och som andralåt är vi givetvis många som tacksamt tar emot den inte helt okända "Dancing with Myself", förstås även den härstammandes från Idols gamla grupp. Därefter blir det betydligt mer ojämnt. Jag ogillar egentligen starkt när man betecknar en artist som en "Greatest Hits"-akt, men på gott och ont kan Billy Idol i en stor utsträckning ses som just en sådan. Man fokuserar dock med fördel på det "goda" snarare än det "onda", då de flesta av hans hits är grymt bra. Hursomhelst torde det inte vara någon vild gissning att en festivalpublik som under konserten får ta del av ett mindre angenämt väder väldigt gärna hör en generös andel välbekanta nummer tillika stämningshöjare och botemedel mot den krypande kylan. Då sitter dessvärre nytt och förvisso hyggligt material som "Kings And Queens Of The Underground" och "Don't Shoot The Messenger" inte särskilt väl utan framstår mest som en axelryckning bland folkmassan. Då blir saknaden efter titlar som "Hot in the City", "Flesh for Fantasy", "Mony Mony" och "Cradle of Love" alltför stor.
Visserligen saknas inte toppar som givna "White Wedding" och "Eyes Without a Face" samt även "Rebel Yell", vilken må vara rejält utsliten men likväl lyckas ge upphov till det där riktiga draget bland åskådarna som saknas alltför ofta denna gång. Sedan är det självklart även kul att få bevittna Idols duktige vapendragare Steve Stevens, vilken gör sitt bästa för att lyfta även de mindre engagerande låtarna med sitt gitarrspel. Men det räcker inte för att kompensera för en långt ifrån ultimat setlist. Detta kunde - och borde - ha varit betydligt mer.
NEVEN TROSIC
Gary Moore
Betyg: 7/10
23.30 (Festival Stage)
I intervjuer har han snackat om att det fanns en chans att vi skulle kunna få höra bland annat "End of the World", "Victims of the Future" och THIN LIZZYS "Emerald" i sommar. Ingen av dessa framför Gary Moore denna kväll och besvikelsen är oundviklig särskilt då det gäller den förstnämnda stenkrossaren, vilken undertecknad har drömt länge om att få bevittna live. Denna trio är långt ifrån det enda som jag saknar bland det som Moore väljer att spela under sin första riktiga hårdrocksbaserade turné på över 20 år (bortsett från den halvdana "Monsters of Rock"-svängen från 2003), men det vi får höra visar sig allt som allt ändå vara riktigt jäkla trivsamt.
Självklart förväntade jag mig inte att Gary skulle ösa runt på scen som en gång tiden, närmare bestämt före 1990 då ett visst (ö)känt och framgångsrikt stilbyte ägde rum. Mycket stillastående blir det och mellansnacket kan sammanfattas med de upprepade fraserna "tack så mycket, tack", "det här är en låt som heter..." samt en bandintroduktion. Det rätt stela uppträdandet på scen överskuggas dock med lätthet av glädjen att äntligen få bevittna mästergitarristen trolla fram melodier som "Over the Hills and Far Away", "Thunder Rising", "Military Man" och - gudars skymning - "Blood of Emeralds" från sina sex strängar. Därtill framförs även tre helt nya låtar från den kommande keltiskt ljudande hårdrockplattan, vilka samtliga skvallrar om att vi har en värdig efterföljare till det klassiska albumet "Wild Frontier" (1987) att vänta oss. Framför allt den episkt betonade "Days of Heroes" imponerar stort. Emellertid känns det konstigt att en så pass omtyckt Moore-komposition som titelspåret till nämnda "Wild Frontier" uteblir, vilken i min mening borde ha varit lika given som exempelvis "Out in the Fields", "Empty Rooms" och... "Still Got the Blues".
Ja, herr Moore avstår även denna gång inte helt från den blues vilken gav ett nytt (bra eller dåligt - beror på vem du frågar!) liv åt hans karriär och förutom ovannämnda folkhemsfavorit hänger även "Walking By Myself" och, föga förvånande, det gamla örhänget "Parisienne Walkways" med. Och visst, det är ju bra låtar och Garys gitarrspel är lika magiskt här som någon annanstans under konserten. Men att låta nämnda tre nummer utgöra den avslutande delen av spelningen känns ändå lite väl segt, särskilt som tempot dessförinnan har hållits relativt högt. Då skulle det ha passat betydligt bättre att flytta fram "Out in the Fields" som avslutningslåt, eller varför inte överraska och drämma till rejält med... tja, "Don't Take Me For a Loser" eller något åt det hållet? Det sistnämnda förslaget känns dock fortfarande som något av en dröm, Garys återkomst (i varje fall på deltid) till hårdrocken till trots. Men i dagsläget finns det åtminstone en rätt stabil grund att odla drömmar och förhoppningar som dessa på.
NEVEN TROSIC
LÖRDAG 12 JUNI
W.A.S.P.
Betyg: 9/10
21.45 (Rock Stage)
Nostalgi. Ljuv underbar nostalgi. Mer än så här kräver jag inte av satans(åbra) människor. Att Lawless i egen hög person inte tycks förstå sin storhet och njuta av högtidsstunden är förmodligen kvällens enda punkt som om möjligt hör hemma vid klagomuren. W.A.S.P. är för mig ett undantag bland horder av gammalt skräp, vars bäst före-stämpel sedan länge är fullständigt bortblekt. Även på nyare verk vaskas ett och annat guldkorn upp medan andra kistklara gubbar, som enbart med datorns hjälp än idag kan framföra lyssningsbara toner, spottar ur knappt säljbar skit som nätt och jämnt duger till att gödsla rosenbuskarna med. Men. Hur bra nyskapandet än är kommer någon besviken åskådare, efter sista tonen och tacket, alltid att muttra besviket över att just den där klassikern inte spelades. En sådan här retroshow borde alla stora band göra mellan promotionkonserter och nysläpp. Det värmer innerligt gott i hjärtat redan när ”On Your Knees” vevar igång. Glädjen vet inga gränser när ”L.O.V.E Machine” och ”Wild Child” följer upp. S.U.C.C.E. Till och med väderguden uppskattar showen och bjussar både blåst och regn på andrum. Charlie drar fram motorsågen och ett par modernare smakprov får rensa luften mellan hitkavalkaderna. Laglöse Svarten har konserverat pipan bland exklusivare viner i precis rätt temperatur och miljö; han låter fortfarande helt jävla otroligt bra. Önskvärt vore att sångaren är lika intressant att titta på som att lyssna till, men så är inte fallet. Om han är bitter, skitnödig, deprimerad eller möjligtvis sjukt fokuserad framgår inte, men det ser plågsamt och lidande ut vid mikrofonen. När så småningom en utdragen, svulstig och publikflörtande version av ”I Wanna Be Somebody” avslutar kalaset är minspel och scennärvaro dock, som mina småländska damer skulle säga, endast en liten sketen piss i Nilen.
FIA DAVIDSSON
Guns N' Roses
Betyg: 4/10
23.30 (Festival Stage)
Den köld som framåt natten har lagt sig på festivalängen gör inget för att minska mina relativt höga förhoppningar inför 2010 års avslutningsakt. Ej heller den obligatoriska förseningen på 50 minuter; jag, likt gissningsvis 95% av publiken var ju självklart mentalt förberedd på denna och hade rentav väntat mig ett ännu värre reslutat av "någons" primmadonnafasoner. Så startar slutligen showen med "Chinese Democracy" och det är en fullt godkänd öppning. Men redan i efterföljande "Welcome to the Jungle" blir det olyckliga faktumet uppenbart: Axls röst svajar och gör det rejält. I "It's So Easy" därefter låter han bättre, för att i "Mr. Brownstone" återgå till att mestadels kraxa. Och så fortsätter det att pendla mellan en hyfsat godkänd insats i vissa låtar och en rent anskrämlig sådan i andra. Tyvärr är detta inte det enda som sänker mitt intryck av spelningen.
En annan starkt bidragande faktor är den "ännu en dag på jobbet"-känsla som vilar över dagens GUNS N' ROSES. Ja, Axl är en ständigt energisk frontman som inte har några problem med att täcka samtliga hörn av den stora scenen. Ja, bandet är tight och välrepat. Ja, det rör sig om ett gäng otvivelaktligen duktiga musiker och i synnerhet de tre gitarristerna far runt och posar så det står härliga till. Men det räcker trots allt detta inte när den där så viktiga glöden för det mesta saknas. Klassiker som "November Rain", " You Could Be Mine" och "Sweet Child O' Mine" känns rent sorgligt bortslarvade och känslan av att man står och kollar på ett kompetent men oengagerat coverband är alltför ofta till hands. De rätt få tillfällen där det ändå blixtrar till på allvar (lite ironiskt sker det mest i "Chinese Democracy"-materialet) lyckas tyvärr aldrig hålla tempot uppe under en längre stund. Tacka ensamsolona/mellanspelen för det. Varje strängbändare får en särskild chans att visa upp sin talang och tråka ut publiken genom att bland annat gå loss på temat till James Bond och Rosa Pantern-ditot, Dizzy Reed plinkar en stund på Axls piano och vokalisten själv leder på klaviatur ett såsigt jam baserat på PINK FLOYDS "Another Brick In The Wall".
Förutsättningarna för en riktigt vass spelning fanns ju där. Men när flera viktiga komponenter vägrar klaffa är det bara att stå där och ta emot en högst medelmåttig konsertupplevelse. Eller att helt enkelt gå ifrån den; ett val som en hel del gjorde, enligt uppgift.
NEVEN TROSIC
Stratovarius
Betyg: 7/10
24.00 (Dio Stage)
Det är inget tacksamt utgångsläge STRATOVARIUS har. De spelar nämligen exakt samtidigt som kvällens stora stjärnor GUNS N’ ROSES. Vi är dock några hundra som väljer att prioritera högklassig finsk melodimetall före en överreklamerad diva som Axl Rose och hans nya anhang. Men kanske är det just utgångsläget som gör STRATOVARIUS så taggade. De kör över oss totalt med den helt suveräna öppningslåten ”Hunting High and Low” och sedan står man mest bara och undrar vad som hände. ”Vi ska jävlar visa att ni gjort rätt som valt oss”, liksom. Utan att nå samma svindlande höjder som öppningen fortsätter sedan spelningen på en hög nivå. Det är som väntat sparsamt med låtar från de senaste albumen. Tyngdpunkten ligger istället på ”Visions” (1997) och ”Infinite” (2000) och det är ju verkligen inte fel. Att setlisten även kryddas med den vackra balladen ”Forever” är också ett plus. Bäst är dock, vid sidan av ”Hunting High and Low”, den avslutande kvartetten ”Eagleheart”, ”S.O.S.”, ”Paradise” och det alltid lika fascinerande fartvidundret ”Black Diamond” som får mig för en stund att glömma både kyla och en starkt tilltagande trötthet (fyra dagars festivalliv sätter sina spår…). Hade bara mittenpartiet av konserten varit lika bra som början och slutet hade det nog blivit ett ännu högre betyg. I vilket fall som helst en mycket värdig avslutning på SRF 2010.
PETER LINDGREN
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
