Hårdrock och sång - arvet från Little Richard
När jag tog mina första stapplande steg som hårdrockssångare kändes det nästan hopplöst. Hjältarna man såg upp till och ville låta som sjöng så fruktansvärt bra och kunde gå upp hur högt (ljust) som helst. Man gav nästan upp innan man börjat.
På 70- och 80-talet var hårdrocken verkligen något av en tävling. Gitarrhjältar och sånghjältar var verkligen kungar. Vilken gitarrist som kunde spela snabbast och vilken sångare som sjöng bäst var en ständig fråga vi fans hade.
Konkurrensen var knallhård och det drev på hela hårdrockscenen. Hårdockande musiker var som revolvermän. Det gällde att dra snabbast helt enkelt.
Nu är det ju trots allt sång det här ska handla om, så vi beger oss tillbaka ett antal decennier för att leta efter grunderna till vad som kom att bli lexikon för hur man skulle sjunga till hårdrock.
Little Richard, den gamle rocklegenden, lade grunden till det hela med sin fantastiska attacksång i och med sina klassiska insatser i låtar som ”Long Tall Sally”, ”Good Golly Miss Molly”, ”Lucille” och ”Tutti Frutti”, etc. För er som inte är bekanta med nämnde artist, gå ut och lyssna, han sjunger som en rasande demon men ändå tekniskt och med en grym falsett.
Nu måste det poängteras att artisten själv inte alls höll på med hårdrock. Den fanns ju inte då. Little Richard var en av 50-talets rock’n’rollkungar.
Det var på 60-talets senare del som band ville spela hårdare, tuffare och snabbare. Till hård musik krävdes hård sång.
Robert Plant, Led Zeppelins legendariske frontman var tidig med att föra Little Richards arv vidare till den hårdare musiken och spred således sångsättet vidare till grupper som hakade på i Zeppelins fotspår.
Little Richards arv är ju också en röd tråd på sången på samtliga AC/DC’s låtar. Bon Scott startade och Brian Johnson tog vid. Att Ian Gillan var ett stort fan av Little Richard kan man ju också höra i hans insatser i Deep Purple, både sång- och textmässigt.
Ni kanske tycker att det är ett jävla tjatande om Little Richard, men om ikonen Lemmy har sagt att Little Richard, eller Richard Wayne Penniman som han hette på riktigt, är världens bästa sångare genom tiderna, ja då är det fan så.
När Rick Beato på sin Youtube-kanal skulle sammanfatta de 10 bästa hårdrockssångarna genom tiderna använde han också Little Richard som själva grunden för hur hårdrock skulle sjungas.
Kul idé, men jag köper inte riktigt listan han presenterade så jag slänger väl ihop en egen lista. Listor är ju alltid kul.
På plats 10 hittar vi ingen mindre än Glenn Hughes.
Gudabenådad sångare som fick in sin ”jag vill vara Steve Wonder”-stil i hårdrocken. Dessutom på ett smakfullt och coolt sätt. Registret Glenn hade är inte att leka med och än idag håller han en ruskigt hög klass.
På plats nummer nio sätter jag Dave Meniketti.
Vad säger man? Y&T’s frontman behöver bara öppna käften så strömmar det guld ut. Meniketti förtjänar att vara mycket större än vad han är. Som en extra twist får man tillägga att karln lirar gitarr lika bra som han sjunger.
Som åtta på min lista sätter jag Joe Lynn Turner.
Känd främst från Rainbow men även från Deep Purple och Rising Force. Kommentar är nästan överflödig. Det är bara att lyssna.
På sjunde plats, mest av sentimentala skäl, mina tonårs största hjälte, Bruce Dickinson. Prestationen på albumet ”The Number of the Beast” är legendarisk.
Dessutom världens kanske bästa frontman genom tiderna.
På sjätte plats kommer ingen mindre än Tony Martin. Hans insatser på klassiska Sabbath-plattor som ”Eternal Idol”, ”Tyr” och ”Headless Cross” är fruktansvärt bra.
När jag sjöng i ett progressivt metalband på 90-talet hemma i Borlänge, var det som Tony Martin bandet ville att jag skulle låta. Gick väl sådär.
Som femma placerar jag Ray Gillen. Denne supersångare hade en allt för kort karriär. Hade Ray gjort fler skivor hade han nog fan kommit högre upp. Hans inspelning av ”Eternal Idol” och hans sång på andra Phenomena-plattan är bland det bästa som har gjorts. Ej heller att förglömma med det han gjorde med Badlands. Jag har också jämfört olika Sabbath-sångares försök, efter Ronnie James Dios avhopp, att tolka dennes paradlåt, ”Heaven and Hell”, inklusive Halfords version. Ray Gillens version var bäst.
På fjärde plats, alldeles utanför pallen finner vi David Coverdale. En till sångare som bara behöver öppna munnen för att det ska flyga ut guld. Sångtekniskt sett inte alls perfekt, men rösten, ja den rösten. Det finns många guldkorn med Whitesnake och det han gjorde med Purple.
På bronsplats: Ian Gillan. Deep Purple-legenden. Mannen som gav falsetten ett ansikte. Lyssna gärna på hans alster med sitt band Gillan också. Där kan man hitta många guldkorn, för att inte tala om hans insats på ”Born Again” med Sabbath.
Silvermedaljen går till allas vår läderfavorit, Rob Halford. En supertalang som banne mig håller stilen även nu på äldre dagar. Mycket nära ett guld. Den här karln har/hade ett register du inte hittar hos många. Jag säger bara ”Painkiller”.
Som guldmedaljör och champion måste jag dock till slut sätta Ronnie James Dio. Den lille, lille mannen med den stora, stora rösten.
Han har sjungit på mina fyra kanske största favoritskivor, ”Rising”, ”Heaven And Hell”, ”Mob Rules” och ”Holy Diver”. Mer behöver inte sägas.
Bubblare: Finns många. Ingen nämnd, ingen glömd.
Ja det var väl allt för idag. Klart och betalt.
Nils Patrik Johansson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
