Desperata tider kräver crossover
Hat föder hat.
Och, ifall det blir tvillingar: crossover.
Bastarden mellan thrash och hardcore har till sist vaknat ur sin åttiotalsslummer.
Den 20 januari 1981 installeras Ronald Reagan i Vita huset. Två och ett halvt år senare släpper crossoverpionjärerna i SUICIDAL TENDENCIES sin fullängdsdebut, som förutom genombrottslåten "Institutionalized" gömmer den rabiata "I shot the devil": ett slags kulsprutenäste i händerna på samhällsdesertören Mike Muir. "I shot Reagan", gallskriker han, innan helvetet bryter loss och rekylen får siktet att fara över hela den politiska kartan: "I shot Reagan, I shot Sadat", och i versen efter: "I shot Lennon, I shot the Pope" Från detta blodbad reser sig sedan crossovergenren, inte värdigt likt en Elizabeth Báthory efter ett uppfriskande dopp i jungfrublod, utan med gracen hos en tonåring som däckat inne på toaletten.
Året är 1989 när Ronald Reagan till sist kliver ned från presidentposten. Med det går crossovergenren i graven, eller åtminstone under jorden. CRO-MAGs "Best wishes", släppt i april 1989, markerar slutet på den klassiska eran. Det här är en historieskrivning med flera brister, så klart. Att placera kulturella företeelser mot politiska fonder är inte fel, men kanske lite slappt. Tekniken är lika utbredd och vanemässig hos journalister som bruket av förgrundsobjekt är hos amatörfotografer. Djupeffekter i all ära, men i båda fallen riskerar bilden att bli manipulativ.
Samtidigt är det svårt att blunda för parallellerna mellan Ronald Reagans - och Margaret Thatchers - åttiotal och det sluttande plan som ska föreställa vår samtid. Då som nu pärlar sig undergångsstämningarna likt svett på våra febriga pannor. Svampmoln och kärnkraftsolyckor spelar visserligen andrafiol till klimathot, högerextremism, system- och samhällskollapser, terrorism, inbördeskrig och vad mer som ingår i denna ödessymfoni. En katastrofrubrik till och det enda som saknas är några dyra CGI-effekter och en snabbspringande Tom Cruise för att verkligheten ska kännas som en Hollywoodfilm baserad på en post-sann historia (ytterligare bevis på att läget är kritiskt: festprissarna i rajtan tajtan-bandet TANKARD har skrivit en låt som heter "Syrian nightmare").
Det är talande att det stora flertalet av åttiotalets crossoverband, som S.O.D, LUDICHRIST, CARNIVORE, D.R.I, LEEWAY och CRUMBSUCKERS, inte fick ur sig mer än ett par, tre fullödiga verk innan de förtärdes av den inre elden. Politik får en att åldras i förtid. Verkligheten är en tung drog, och det är kanske därför metalband föredrar lättsammare ämnen som satan och seriemördare: en mer hanterlig form av ondska, till skillnad från den politiska, byråkratiserade ondskan, som vi själva är medbrottslingar till. Eller som Mike Muir formulerade det, när jag intervjuade honom inför det amerikanska presidentvalet, i samband med släppet av den oväntat pigga "World gone mad": "Att få syn på all galenskap som pågår runtomkring oss, förmedlat via dagstidningar, tv-nyheter och internet, det är hur enkelt som helst. I SUICIDAL TENDENCIES tar jag upp det till behandling, hur snara vi människor är på att sniffa upp den galenskapen hos andra, samtidigt som vi är blinda för vår egen."
Möjligen är det ett tecken i tiden att crossoversläppen har stått som spön i backen på sistone: POWER TRIP, IRON REAGAN, HELLMOUTH, LAWGIVER, FORESEEN. Även ståthållarna i MUNICIPAL WASTE är på gång med ny platta. Musikstilen är förvisso för smal och svårexploaterad för att få någon pendel att svänga, men i kampen mot politisk och religiös extremism är alla motståndshandlingar och protestformer nödvändiga. Om punk och metal kan samexistera så skönt som i crossovergenren finns det kanske hopp trots allt.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
