Dubbelalbumet - en dront som vägrar dö
Don efter person.
Så tycks hårdrocksvärldens giganter resonera.
Är dubbelalbumet ett tecken i tiden?
Inom den politiska diskursen stöter man ibland på uttrycket "maktvakuum". Det är när de beslutande organen i ett samhälle har kollapsat, ofta till följd av statskupper eller militära interventioner. I maktens korridorer hörs då bara det avlägsna stöveltrampet av politiska rörelser, som av rökpelaren från palatset förstår att det snart är brandrea på schysta ämbeten. Framtiden ligger i vågskålen, och hur den bringas i jämvikt - om den nu gör det - är det omvärldsanalytikernas uppgift att försöka ha så lite fel som möjligt om.
Lika svårförutsägbart, om än i mindre skala, är det maktvakuum som breder ut sig i territorier där den tidigare enväldiga cd-skivan är på fallrepet. Strömningstjänster har inte bara förenklat distributionen, de har också pillat bort tidsspärrarna som fysiska produkter dras med. Artister kan i dag vrida alla kranar på max och dränka sin publik i musik utan att det drabbar vare sig skivbolagspersonal, lagerarbetare eller speditörer. Det är en frihet som förpliktigar, och inom popmusiken har de gamla sanningarnas sammanbrott lett till en återgång till sextiotalets affärslogik: att låta kranen stå och droppa lite hela tiden, en singel i taget, så att klövern inte torkar ut.
Troligtvis är hårdrocksvärlden också på väg ditåt, om än i saktare mak. Här finns nämligen flera dinosaurier som inte alls vill kännas vid att ett meteoritiskt skifte ägt rum. Om attack är bästa försvar, är det antagligen det IRON MAIDEN och METALLICA ägnar sig åt när de med ett års mellanrum bränner av varsitt dubbelalbum. Det är signifikativt, i synnerhet som formatet inte har någon lång tradition inom metal (livealbum räknas inte). Andra musikstilar har sina portalverk: PINK FLOYD "The wall", THE BEATLES "The white album", Miles Davis "Bitches brew", LED ZEPPELIN "Physical graffiti". Monument som alltid höjer sig över horisonten, oberoende av vilken synvinkel man betraktar det ur. Det är populärmusikaliska motsvarigheter till Francis Ford Coppolas "Gudfadern", Beethovens nia, Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet eller kolossen på Rhodos.
Hårdrocken har förvisso en handfull uppburna nästan-dubbelalbum: GUNS N' ROSES "Use your illusion", HELLOWEEN "Keeper of the seven keys", SYSTEM OF A DOWN "Mezmerize"/"Hypnotize". Rättshaveristen i mig vill fylla på med AYREON, THE OCEAN, ALUK TODOLO, SCHAMMASCH, THE GATHERING och BARONESS, men handen på hjärtat, de är som bäst monument inom sina respektive domäner, inga underverk som alla böjer knä inför. Varken IRON MAIDEN eller METALLICA kommer förstås att ändra på det med "The book of souls" och "Hardwired... to self-destruct".
Mest av allt är det kanske maktdemonstrationer ändå. Om mellanchefer springer maraton för att bevisa sin virilitet i medelåldern släpper rockmusiker dubbelalbum. Inte för att stråna blir mindre gråa av det, men - de kan väl få hållas? Pallar vi med att sträcktitta på tv-serier som i både anslag och omfång får Wagners operatetralogier att framstå som aptitretande trailers borde vi kunna avsätta 78 minuter till "Hardwired... to self-destruct" också, även om det är ett svårsålt "ta fyra bra låtar, betala för tolv"-erbjudande.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
