Till försvar för Rhapsody-fansen
Värsta töntarna, tyckte kritiker.
Och skrattade sedan hela vägen till rökrutan.
Framtiden kommer att avslöja RHAPSODY-mobbarna som de verkliga töntarna.
I min klädgarderob, begravd i ett halvt liv av textilkonsumtion, instuvad under rösen av trendriktiga CAN-, DR. JOHN- och TRIBULATION-tischor, hittar jag den till slut, i botten av det som en gång var jag: en gammal avlagd uniform som vittnar om tidens gång - lukten: en blandning av sköljmedel och källare - och det faktum att vi förr eller senare når fram till det understa lagret i oss själva, till det tvättäkta. Jag kommer alltså ut ur garderoben igen som ett RHAPSODY-fan, med en bylsig "Symphony of enchanted lands"-tröja fladdrande i XL-format runt lekamen.
Inte för att jag har skämts för min RHAPSODY-fäbless, men det är ändå talande att tröjan har sjunkit till botten i klädtravarna, som en fällning man inte vill röra upp: den ofiltrerade sanningen. Troligtvis är det fler än jag som har glidit ifrån RHAPSODY-tröjorna av skäl vi är alldeles för stolta för att erkänna ens för oss själva. Allting med det här bandet signalerar nämligen "guilty pleasure": dundercatchy låtar och en löjeväckande image. Att bli påkommen mitt i ett rendezvous med några italienska casanovor i färd med att föra in sina svärd i slidorna - ingen metafor, tyvärr - kan få allvarliga konsekvenser för ens sociala ställning. Dubbelliv är av den anledningen inte ovanligt i power metal-världen.
Det är synd, för RHAPSODY förtjänar en egen parad, sin smaklösa stil till trots (fast som Picasso sa: smak är kreativitetens fiende). Inget hårdrocksband har i modern tid vaskat fram så mycket guld på så kort tid som denna riddarorden. Mellan 1997 och 2002 tömde de en hel tomtesäck med leksaker över oss: fem skivor som alla hör hemma i power metals panteon (debuten "Legendary tales" och mini-cd:n "Rain of a thousand flames" hänger dock på gärdsgården). Gitarristen Luca Turillis solon må vara barocka - han är trots allt betuttad i Vivaldi - men som kompositör är han en titan, som soloskivan "Ascending to infinity" från 2012 påminner oss om och som den aktuella "Prometheus, symphonia ignis divinus" blåser ut det sista tvivlet om.
På många sätt för Luca Turilli operan tillbaka till sitt ursprung, till epoken 1640-1760 när den i trakten kring Venedig var ett brett folknöje, innan den institutionaliserades och blev ett reservat för den privilegierade eliten. (Inom parentes kan nämnas att Alessandro Conti har sjungit i samma manskör som Pavarotti, om man vill vrida ur operaliknelsen till sista droppen.) Här flyger de tunga portarna upp med ett brak och in sveper Luca på en fantasi med större vingbredd än de eldsprutande drakar som lever i så högönsklig välmåga på bandets skivomslag.
Töntigt? Ja, men bara om man tycker att det är viktigt att verka tuff. RHAPSODY-tröjan ligger nu överst i klädtraven.
Min topp-10:
1. The pride of the tyrant
2. Eternal glory
3. Of Michael the archangel and Lucifer's fall
4. Emerald sword
5. Erian's mystical rhymes
6. Holy thunderforce
7. Knightrider of doom
8. The bloody rage of the titans
9. Steelgods of the last apocalypse
10. Guardiani del destino
Vilka är era favoriter?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
