Hologrammen gör döden skenbar
Döden är bara början.
Med avancerad hologramteknik kan artister nu få ett andra liv.
Är musikbranschen på väg att förvandlas till ett spökhus?
För ett par veckor sedan stod Michael Jackson på en scen för första gången sedan han dog 2009. Det var på Billboard Music Awards i Las Vegas. I en "Dangerous"-inspirerad scenografi juckade han runt i tre dimensioner, skarp som en laserstråle, bokstavligen. Det hela var förstås bara en projektion, ett ljusfenomen att betrakta i stum förundran. En påminnelse om att ingen är så död att hon eller han inte kan återuppstå om det är till behag för profitens påvar. Om Michael Jackson var en osalig ande i livet är det inget mot vad han är i dag, framburen som ett offer i mammons tempel.
Det stora genombrottet för hologramtekniken skedde på jättefestivalen Coachella 2012 när rapparen Tupac Shakur strålades fram som en god fe och uppfyllde en miljon önskningar bara genom sin uppenbarelse. Illusionsnumret var så verklighetstroget att alla förväntades ha ett svar när frågan skickades runt i fikarummen och i åsiktsslummen på internet: vilket kallnat lik skulle du vilja ta ur jorden och ställa på en scen? För hårdrockaren, som aldrig missar tillfället att tända ljus på årsdagar, var det en smal sak att fånga in ett drömlag på de sälla jaktmarkerna: Randy Rhoads, Bon Scott, John Bonham, Cliff Burton, Dimebag Darrell och så vidare.
Man kan ta det för vad det är, underhållning, och låta andra sträcka sig efter de mer svårplockade frågeställningarna, de som skjuter skott långt där uppe, i filosofins krona. Mycket har till exempel redan sagts om att det bästa karriärdraget är att dö. "Everyone loves you when you're dead", som en reportagebok heter av den bästsäljande "The dirt"-journalisten Neil Strauss. Döda artister är också bra artister eftersom de inte trilskas och slår vakt om sin "integritet", "konstnärliga frihet" och andra värden som inte går att knappa in i en miniräknare. Postuma skivsläpp och rovdrift på musikers dödsbon är sedan länge en del av marknadsekonomin, men med hologrammen dras allt till sin spets. Den gamla devisen att allt kan köpas för pengar är inte längre begränsat till de levandes värld. Griftefrid är så 2013.
Kanske är det självaste samtiden som sammanstrålar i de där hologrammen. Tillvaron för stora delar av befolkningen i västvärlden är redan i hög grad virtuell. En *kram* är varken mer eller mindre verklig än en dansande Michael Jackson av ljus och luft. Varför ens bry sig om skillnaden mellan sken och verklighet, fantasi och fakta? Ska man tro den holografiska principen är hela universum en enda stor projektion ändå. I så fall lever vi redan i ett spökhus.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
