Matti Kärki - Dismember
Förutom att "Where iron crosses grow" inneburit bolagsbyte från stora Nuclear Blast till lite mindre Karmageddon och att Sharlee D'Angelo och Magnus Sahlgren ersatts med Martin Persson (gitarr, även i SINS OF OMISSION) och den förlorade sonen Richard Cabeza (bas) är det inte så mycket som hänt i DISMEMBERS old school-brutala värld. Ändå har det tagit fyra år att frambringa ett nytt album. Vokalisten Matti Kärki (också i AUTOPSY-manglande MURDER SQUAD) tycker inte att det är så konstigt.
- Äh, det är tusen miljoners olika saker som har kommit i vägen. Medlemsstrul hit, turnéer dit. Vi lyckades sumpa vår replokal och var tvungna att skaffa en ny, vi bytte bolag och redde upp en massa annan gammal skit. Man kan säga att vi var tvungna att rensa på bordet för att få plats med nya saker.
Om det är nya saker kan väl diskuteras, snarare nygamla. Men Matti tycker ändå att utvecklingen går framåt.
- Alltså, vi utvecklas inom vissa de ramar som vi har. Givetvis får vi se till att inte stagnera, lite förnyelse måste det bli. Men vi skulle aldrig få för oss att växla spår helt. När vi startade DISMEMBER 1988 var vi överens om hur det skulle låta och bestämde oss för att hålla fast vid det. Men som sagt, lite nytt tänkande måste in. Vi vet vad vi vill göra och vi har ett sound som vi kan utnyttja, som gör att det blir death metal av musiken även om det kan råka finnas lite, säg, black metal i låtar vi jobbar på.
- Det finns jättemycket som vi inte har utforskat ännu, fortsätter vokalisten glatt. Vi har alltid lassvis med riff på lager, killarna spelar in allting - så vi ska komma ihåg det... Och även om man inte utvecklas riffmässigt, så kan man arrangera på ett sätt som gör att det simplaste riff man kan tänka sig låter hur avancerat och bra som helst.
Kan man säga att DISMEMBER är en sorts trygg hållpunkt i tillvaron?
- Om man vill se det på det sättet, så visst. DISMEMBER är dömetall och det är den stilen vi vill pyssla med. Under de åren vi har hållit på har vi träffat en massa folk som gnäller över band som ändrat stil, och då verkar det som om de har gett oss credit för att vi har kört vårt race hela tiden. Vi har fått ett himla bra rykte om oss att vara lojala mot fansen, så vi fortsätter med det. Alla i bandet är inne på samma våglängd, och vi har kommit överens om att om någon vill pyssla med något annat så får de bilda nya projekt.
På tal om sidoprojekt - hur går det med MURDER SQUAD (som förutom Matti består av kollegan Richard Cabeza på bas och ENTOMBED-duon Uffe Cederlund på gitarr och Peter Stjärnvind bakom pukorna)? "Murderous, ravenous" var ju en av fjolårets grymmaste dödsplattor - det vore trist om det inte blev mer.
- Öh, jag vet inte riktigt, säger en tveksam Matti. Har inte hunnit prata om det med de andra. Alla har fullt upp med sitt, men det vore jävligt kul om vi kunde hitta på något mer.
I gamla intervjuer har ni pratat om att vissa speciella toner måste finnas med i musiken för att den ska vara äkta death metal. Det låter ju helt befängt, men är tydligen inte så konstigt som det verkar.
- "Death metal"-tonerna... Hmmm. Du känner till SLAYERS "Diabolus in musica", eller hur? Det är de där tonerna som den katolska kyrkan förbjuder i musiken, molltoner, dystra grejer. Det var inget vi tänkte på från början, men sen när vi satte oss ner och jämförde vilka toner vi använder i våra låtar med djävulstonerna stämde det överens väldigt bra. Det var liksom "wow, coolt!".
Är det viktigt för death metal-band att vara underground?
- Vi kan säga såhär: Band måste veta var de kommer ifrån. De som blir lite större tappar ofta hela konceptet och börjar spela musik som blir mer kommersiellt tillgänglig. Visserligen kan man göra som ENTOMBED också, de har ju blivit riktigt stora men ändå behållit sin stil, trots att de ändrat sig så mycket. Fast nu börjar de hitta tillbaka till sin gamla stil, säger Matti och låter lite som om det vore den enda hållbara utvecklingen.
- Visst vore det skitkul om vi plötsligt började sälja lassvis med skivor och fick åka på tioveckors USA-turnéer som var ekonomiskt lukrativa, men det lär liksom inte hända. Så vi försöker hålla det på en bra lagomnivå och förväntar oss inte för mycket. Vi har aldrig levt på bandet, utan har alltid haft andra jobb vid sidan om. Men vi älskar det vi håller på med!
Jo, det måste man nog göra om man har hållit på med death metal halva livet. Vad är då det viktigaste du lärt dig av sexton års konstant manglande?
- Att inte lita på någon. Vi har blivit blåsta några gånger, om man säger så... Ett exempel: Under "Death metal"-turnén blev vi duktigt lurade, fast hur mycket förstod vi inte förrän efteråt när vi pratade med vår schweiziske turnémanager. Han kollade på turnétröjan och såg att det var tre spelningar i Schweiz, men han hade bara bokat en. Tror det var tjugotvå gig listade på tröjan, men idioten som fixade turnén hade bara bokat tio! Det var så dåligt arrangerat det kunde vara. På vissa ställen i Tyskland visste de inte ens att vi skulle spela när vi dök upp med turnébussen. "Va, vad gör ni här? - Eh, vi ska spela..." Efter tio spelningar fick vi reda på att turnén var inställd. Vi blev blåsta på skitmycket pengar.
Men oavsett med- eller motgångar lär DISMEMBER hänga med bra många år till, något annat kan man knappast vänta sig från detta seglivade gäng. Det känns tryggt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
