Maurizio Iacono - Kataklysm
Death metal är ungefär den sista musikform jag brukar vilja lyssna på när huvudet sprängvärker och en förkylning lurar runt knuten. En feberattack förstörde första genomlyssningen av ENTOMBEDs "DCLXVI - To ride, shoot straight and speak the truth" och gjorde mitt rum till en metalfri zon i flera veckor framöver för ett antal år sedan. Att tvingas lyssna på tokmanglande KATAKLYSM i ett inte alltför vitalt tillstånd borde därför rimligen få mig att säga upp mig från Metalcentral med omedelbar verkan - men i stället visar sig "Serenity in fire" vara en veritabel vitamininjektion med sina lyssnarvänliga melodier, medryckande refränger och tydliga låtstrukturer. Min misstanke om att Maurizio och hans vänner Jean-Francois Degenais (gitarr), Stephanie Barbe (bas) och Martin Maurais (trummor) är väldigt förtjusta i gamla britter som JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN visar sig vara helt riktig. När Maurizio öppnar munnen pratar han fruktansvärt fort ochverkarintehanågrapausermellanordenalls.
- Vi älskar alla de där gamla klassiska banden, men det är inget som hördes i vår musik i början. Då var låtskrivandet mer kaotiskt och primitivt. Nu när vi har mognat och utvecklats som musiker och vet vilket sound vi är ute efter kan vi kombinera det lättillgängliga med det extrema på ett sätt som jag tycker väldigt mycket om. I takt med att vi har hittat oss själva som band och börjat göra mer medryckande musik har vi också nått allt större framgångar.
- Nu börjar vi så smått tjäna lite pengar på bandet, men det har varit en väldigt lång process. Vår första demo pressades i tusen exemplar, varav vi sålde två hundra för att få in lite pengar. Resten gick till skivbolag och tidningar för att de skulle lägga märke till oss. Det var en investering vi var tvungna att göra och som gav frukt så småningom. Många band har helt fel inställning och tror att de kommer att bada i pengar så fort de får kontrakt, men då har man verkligen sökt sig till fel bransch.
KATAKLYSM är bland det roligaste jag hört i death metal-väg på bra länge. Inte roligt som i komiskt förstås - titlar som "Blood on the swans" och "Under the bleeding sun" är missmodiga så det förslår - men väl roligt som i underhållande. Förutom kvartettens melodikänsla är musikens genrebredd en starkt bidragande orsak. KATAKLYSM svänger ledigt ihop zombierens, black metal, Göteborgsmetal och lite gammal heavy metal med god variation som resultat.
- Det är jätteviktigt för oss att hämta influenser från så många håll som möjligt. Scenen är totalt övergödd och det gäller verkligen att sticka upp ur den stora massa av ogräs som finns där. Jag menar, hur många gånger har man inte suttit och lyssnat på en skiva och stört sig på att det är samma låt elva gånger på raken? Vi försöker tänka oss in i lyssnarens situation när vi skriver låtar och gör musik som är så varierad som möjligt, men ändå omisskännligt KATAKLYSM.
En inte helt okänd dalmas vid namn Peter Tägtgren gästvrålar på "For all our sins" - hur fick ni med honom?
- Det var hur lätt som helst. "Ge mig en öl, så kommer jag", sa han. Sen hjälpte det förstås att vi känner varandra sen turnéer som vi gjort med HYPOCRISY och att han råkade vara i Montreal tillsammans med DIMMU BORGIR samtidigt som vi spelade in vår platta.
Att USA är en högkvalitativ producent av death metal är känt sedan stenåldern, men finns det någon scen att tala om hos grannen i norr? Att det finns hur mycket bra industrial som helst i form av FRONT LINE ASSEMBLY, SKINNY PUPPY och NUMB vet jag, men de enda riktigt brutala namn jag kan komma på är STRAPPING YOUNG LAD och CRYPTOPSY.
- Kanada är ett jättestort land med relativt liten befolkning, så det finns ingen jättescen som i USA eller Tyskland. Det känns som det dröjer fem år mellan varje nytt VOIVOD, ANNIHILATOR eller KATAKLYSM, men det som finns åtnjuter respekt.
- Problemet nu för tiden är att det är så förbannat besvärligt att korsa gränsen till USA, där den stora publiken finns, och det är den man måste i princip komma över och spela för om man vill bli stor och få ett skivkontrakt. Idiotiskt nog måste man ha ett arbetstillstånd för att få turnera i USA, och det får man inte utan ett skivkontrakt... Vissa band smiter över gränsen i alla fall och gör ströspelningar, annars är enda chansen att åka till Europa och nå ut till folk där i stället. CRYPTOPSY blev kontrakterade på det sättet, till exempel.
Till sist: För första gången i KATAKLYSMs historia har man bytt ut en medlem - Max Duhamel, som piskat skinn ända sedan debutdemon "Death gate cycle of reincarnation", har lämnat trumpallen till förmån för Martin Murais. Var det jobbigt att skiljas från någon som varit med i bandet så länge?
- Max hoppade av under "Shadows and dust"-turnén 2002 när vi var i Holland. Det hade gått jättebra för oss, så vi blev verkligen chockade när han meddelade att han inte ville spela med oss längre. Han orkade inte med turnélivet, utan ville hellre satsa på sin familj och ett vanligt jobb. Det var en svår separation, men det var det bästa för oss båda. Tack och lov hittade vi Martin genom några vänner som "kände en kille som var en jävla galning bakom trummorna" och tydligen var en stor KATAKLYSM-fan.
- Han hade aldrig varit i en studio tidigare utan bara hållit på i sin källare. Senare, när vi hade spelat in hans trummor på skivan, frågade vi oss själva: "Kommer folk verkligen att tro att detta är på riktigt?" Alla som har sett oss spela live med honom har tappat hakan fullständigt.
Vi får hoppas att även vi svenskar får chansen att tappa hakan av Martins livetrummande - Maurizio antyder att KATAKLYSM kanske besöker Skandinavien i november (bara åtta månader kvar, håll ut) - men så länge duger hans insats på "Serenity in fire" fint. Levande trummaskin är bara förnamnet.
Jonn Jeppson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
