Last In Line - Arbetar med ny skiva

Det är bråda dagar för Vivian Campbell. När han inte turnerar med DEF LEPPARD, som han varit medlem i under 25 år, har han även under året släppt en ny platta med RIVERDOGS och turnerat med LAST IN LINE till och från. Bland annat gästade de Skogsröjet-festivalen i Rejmyre i somras och stod för en av årets mest minnesvärda spelningar. Detta trots att bandet hade rest 18 timmar i en turnébuss från Tyskland för att nå skogarna i Östergötland. Nu är han, Vinny Appice (trummor), Andrew Freeman (sång), Erik Norlander (keyboard) och Phil Soussan (bas), mitt uppe i inspelningen av uppföljaren till den kritikerrosade skivan ”Heavy Crown”. Men den initiala tanken var aldrig att släppa ett album. Det handlade istället om att de gamla kompisarna från bandet DIO ville spela de gamla klassiska låtarna som man var med och skrev mellan åren 1983 och 1985.
- Ja, jag, Vivian och Jimmy Bain ville bara jamma tillsammans och gjorde det under en tid. En dag kände vi att det lät lite monotont utan en sångare så Vinny sa att vi kunde ringa in Andrew Freeman som han kände sedan tidigare. Vi tre hade ju vårt sound som verkligen var det klassiska och omisskänneliga DIO-soundet, men Andrew lät inte alls som Ronnie. I början när det kom ut att vi spelade tillsammans igen sa en del personer till mig att ”du borde anlita den och den killen, han låter exakt som Ronnie”. Men Andrew är en mäktig sångare fast med en helt annan tonalitet än Ronnie och det i kombination med vårt sound var det som gjorde det hela så spännande. Det fick mig att tänka; varför försöker vi inte få till några gig tillsammans? Vi gjorde några spelningar i södra Kalifornien, men det var väldigt avspänt och utan någon som helst intention att göra det till något projekt. Det hela växte dock med åren och vi gjorde några festivaler i Storbritannien 2012 och sen i Japan 2013. Då spelade vi bara DIO-låtar från de tre albumen ”Holy Diver”, ”The Last in Line” och ”Sacred Heart”. Frontiers Records hörde av sig och var intresserade av ny musik och erbjöd oss ett skivkontrakt. Vi hade inte tänkt på att spela in något nytt material, men vi funderade på erbjudandet och beslöt oss för att ta det steget. Det gjorde det hela till ett mer seriöst projekt. Ja, det fick ett eget liv och handlar inte längre om nostalgi.

Berätta lite om själva inspelningen och hur låtarna på den första skivan kom till. Var skivbolaget ute efter ett klassiskt 80-talssound?
- Vi hade ingen agenda när vi skrev skivan och Frontiers gav oss aldrig heller några direktiv kring hur de ville att det skulle låta. Däremot hade de starka åsikter kring skivkonvolutet, och där hade vi kreativa meningsskiljaktigheter. De hade vissa förslag, vi hade några, och förslag bollades fram och tillbaka. Vår idé låg mer i linje med det omslag som det blev till slut, medan deras förslag innehöll mer svart läder och nitar (skratt!). Det roliga är att vi skrev låtarna till ”Heavy Crown” väldigt snabbt och på samma sätt som vi gjorde förr. Det var ofta jag, Vinny och Jimmy som gick in i ett rum och spelade. Ur det kom det fram låtidéer som vi presenterade för Ronnie som kommenterade och gav förslag och låtarna tog form. Därefter skrev han oftast texterna och det var en väldigt snabb process. På ”Heavy Crown” var det återigen vi tre i ett rum. Enda skillnaden var att Andrew hade flyttat till Las Vegas, och därför inte alltid var närvarande. Därför fick vi spela in låtarna och skicka dem via filer och Andrew skrev texterna och skickade tillbaka dem med sin sång och det gick väldigt snabbt.

Ni arbetar återigen med Jeff Pilson som producent på den nya skivan, så ni måste ha varit nöjda med hans arbete på ”Heavy Crown”. Berätta lite om honom och hans styrkor i studion.
- Jeff är vår vän sedan många år. Vi träffade honom redan 1984 faktiskt när vi i DIO tog med hans dåvarande band DOKKEN ut på en turné som förband. Han är en väldigt talangfull musiker, sångare och låtskrivare och har en utmärkt hemmastudio. Han tog verkligen processen till en ny nivå för han förstod vad vi ville göra. Jag tror inte han hade en egen agenda i studion och var inte där för att styra oss i en specifik inriktning. Istället är han ett stort fan av de tidiga DIO-skivorna och ville fånga just det soundet. Han har ju en väldigt gedigen kunskap och förståelse för vår genre och musiken. Plus att han även har spelat bas och arbetat med Ronnie under en period. Hans andra styrkor är att han också arbetar väldigt snabbt i studion samt att han håller energin uppe, vilket är viktigt som producent. Men hans kanske mest imponerande arbete, enligt mig, gjorde han tillsammans med Andrew och sången. Jeff är ju sångare själv och förstår en sångares mentalitet och gav honom utmärkta råd: ”Håll igen där”, ”lite starkare där”, ”ändra på melodin där”. Han fick verkligen ut det bästa av Andrew, tycker jag.

Ert första album fick ett strålande mottagande av kritiker och musikbranschen. Hur är känslan i bandet inför skiva nummer två?
- Nästa album känns spännande! Vi siktar mot att göra 12 låtar för det brukar Frontiers vilja ha: 11 till skivan och ett bonusspår. Vi hade sju låtar redan skrivna när vi gick in i studion och de är lite mer intressanta den här gången, tycker jag. De är mer riffiga, kanske inte så simplistiska som en del låtar på ”Heavy Crown”. Jag är sugen på att spela väldigt mycket gitarr på den här skivan har jag märkt. Särskilt efter att ha varit medlem i DEF LEPPARD i över 25 år så märker jag att jag har blivit mer sparsam i mitt gitarrspelande och jag måste hitta tillbaka till det där speciella sättet som jag spelade gitarr på då. Dessutom som den enda gitarristen i bandet, vilket också är annorlunda jämfört med DEF LEPPARD. Det äldre, klassiska materialet i ”LEPPARD” som utgör den största delen av showerna dominerar fortfarande vår setlist. På dem spelar jag Steve Clarkes solon och han var en fantastisk gitarrist. Hans solon var väldigt strukturerade och jag misstänker att det hade med producenten Robert ”Mutt” Lange att göra. De låter som en låt i låten och jag fokuserar på tonens kvalitet väldigt mycket. Även om det verkar väldigt enkelt att spela så handlar det om en väldigt nyanserad teknik och jag vill göra det så perfekt som möjligt. Men med LAST IN LINE handlar det mer om aggressiv hårdrock som är mer vild och jag börjar hittar tillbaka till det. Jag gjorde nyligen en platta med RIVERDOGS, så jag börjar få smak för det igen. För den här skivan kommer jag att tänka ännu mer gitarr och visualisera mig som en 20-årig gitarrist igen, en som vill spela överdrivet mycket istället. Så det är spännande.

Hur viktigt är det för er att låta som ni gjorde förr? Då menar jag framförallt live. Fick du exempelvis gå tillbaka och lyssna på de gamla skivorna?
- Ja, jag fick sätta mig ner och lyssna på de gamla skivorna och lära mig alla solon igen, så som de lät när vi startade bandet för 30 år sedan.  Faktum är att jag inte gillade mina solon på 80-talet. Jag ville alltid göra något annorlunda, ändrade i mitt sätt att spela hela tiden och var aldrig nöjd. Jag tror att när man är en yngre musiker jagar man ofta ouppnåeliga drömmar. Jag ville exempelvis spela lika snabbt som Yngwie Malmsteen.  Nu kan jag uppskatta vad jag gjorde på den tiden samt förstå vad andra hörde och uppskattade då. Det är viktigt för mig att när folk hör samma musik idag ska de t.ex. få höra solona som de lät på skivorna. Det är filosofin bakom bandet för mig, att fira den historien och en del av det är att jag spelar mina solon som jag gjorde förr.  En dag kanske jag till och med spelar rätt (skratt!).  En del solon har jag fortfarande inte fått till det på. Ironiskt nog spelade vi inte låtarna på samma sätt varje gång när vi spelade live med DIO heller. Vi improviserar fortfarande ibland, det är viktigt. Så varje show är lite annorlunda och på ett par av gitarrsolona kan jag ta ut svängarna lite.
 


När du pratar om improvisation så slår det mig att det måste skilja sig markant i arbetssätt kring låtskrivande och skapande i exempelvis LAST IN LINE jämfört med DEF LEPPARD. Berätta mer om det!
- DEF LEPPARD går inte in i ett rum för att spela fram låtar, så har det aldrig varit. När vi väl går in i ett rum för att spela, då gör vi det för att spela en specifik idé som redan blivit formulerad. På sista skivan hade jag minst input av alla skivor som jag varit med på. Det är lite ironiskt att jag tycker att det är bandets bästa album under den tiden jag varit med! Det kanske är meningen att jag inte ska vara inblandad i den kreativa processen (skratt!). Inför tidigare skivor har jag lyckats få gehör för mina låtar när jag har förberett och producerat demos av en väldigt hög kvalitet med mycket sång och bra produktion. Den senaste skivan med DEF LEPPARD arbetades fram under en svår tid i mitt liv. Jag genomgick en massa behandlingar för min cancer samt en ryggoperation. Det gjorde att jag inte kunde flyga till Irland för en av sessionerna. Dessutom har jag inte haft tillgång till min hemmastudio sedan min skilsmässa för några år sedan. Jag flyttade ut och lämnade studion hemma. Min iPhone fick bli min studio och det var inte optimalt för att kunna producera en bra demo. I DEF LEPPARD handlar det inte om att ha 10-12 låtar eller idéer till ett album. Innan processen med låtskrivande startar så går diskussionerna kring vilket slags album det ska vara. Idéerna måste därför vara väldigt specifika, för att albumet är väldigt specifikt. Ta exempelvis det sista spåret på sista skivan, ”Blind Faith”.  Den är väldigt experimentell, lite psykedelisk, och vi hade aldrig gjort en sådan låt tidigare. Det pågick diskussioner innan den skrevs, och det bestämdes att ”vi gör en sådan låt”. Med andra ord, vi gick in i det tankesättet för att kunna skriva den låten. DEF LEPPARD lägger väldigt mycket tanke i det mesta som görs, men det är också ett väldigt annorlunda band. Ett väldigt unikt band. Den intellektuella processen finns inte i LAST IN LINE, utan vi går bara in i en replokal, skriver och börjar utveckla idéer därifrån. Vi intellektualiserar inte musiken på det sättet, utan det handlar om att fånga rätt energi och rätt känsla. Som band har vi kollektivt en väldigt omedelbar känsla och tanke kring hur vår musik ska låta. Vi hör ganska omgående om en låt kommer att funka eller inte. Dessutom skulle Vinny inte tillåta att musiken blev för mesig. Vi kallar honom för vår ”mesig musik-polis” och Andrew är likadan (skratt!). När ackorden blir för poppiga och förutsägbara… De är båda från New York och säger omgående vad de tycker och förskönar inget!
 
Rent musikaliskt på ett personligt plan då? Vad får du ut i LAST IN LINE som du kanske inte får med DEF LEPPARD?
- Vi kommer alltid att låta LAST IN LINE därför att det är mer fokus på gitarr och musiken är riffbaserad. Jag vill inte sjunga i det här bandet. I ”LEPPARD” är sången den stora utmaningen för mig. Gitarrspelandet är det också givetvis, men jag lägger väldigt stor fokus på sången och jobbar på den hela tiden. I LAST IN LINE är det skönt att bara fokusera på gitarrspelandet. Nu är ju både Erik och Phil duktiga sångare så kanske de får mer utrymme med bakgrundsång. Vi får se, det är möjligt. Vår fokus är hur som helst att det vi är ett rockband och det vi gör måste vara spännande.
 
Andrew Freeman har ju en något intressant och annorlunda bakgrund än de andra i bandet. Förutom mer traditionella hårdrocksband som HURRICANE och LYNCH MOB har han även bland annat lirat med punkrockbandet THE OFFSPRING. Hur märks det på honom och hans sätt att tänka musik?
- Hans energi! Ta låten ”Revolution” exempelvis. Originalet gick bara hälften så snabbt som den blev i slutändan. Det var en av de första låtarna som vi skrev, men också en låt som vi arbetade som mest med utan att bli helt nöjda.  En dag kom Andrew in i rummet och tog min gitarr och sa ”varför spelar vi den inte så här istället?” och rev av den i ett brutalt punkigt tempo.  Jag personligen hade aldrig tagit låten i den riktningen! Han för in en väldigt annorlunda mentalitet i bandet jämfört med oss andra som är lite mer av den gamla skolan. Som sångare är han lite av en juvel som fortfarande är något oupptäckt av de stora massorna. Han är eldig och lite fräck ibland och det är bra. Den glöden behövs om man ska vara frontman och sångare i ett hårdrockband.
 
Hur ser då deadlinen ut för albumet? När kan vi förvänta oss att ha skivan ute i handeln?
- Skivan ska levereras färdigmixad med omslag och allt i slutet av januari 2018 till Frontiers. Sen får vi se när det släpps i slutändan. Jag måste se över mitt schema med DEF LEPPARD för nästa år och det är alltid svårt att få saker att fungera ordentligt tidsmässigt. Men vi vill inte bara släppa skivan utan även turnera och göra promotion för att supporta den. Idag är det så otroligt viktigt att investera i ett skivsläpp med allt vad det innebär för det är alltför lätt att den bara försvinner i allt ”brus” därute. För ”Heavy Crown” hade vi allt det klart innan releasen, men så dog Jimmy Bain och alla förberedelser bara försvann. Vi var förkrossade när det hände och ställde in turnén direkt. Jag vet vad den skivan betydde för Jimmy och det var därför som vi orkade fortsätta. Hans enda tatuering som han hade på kroppen var en LAST IN LINE-tatuering. Det här bandet var otroligt viktigt för honom och han var så hängiven. Dessutom fick skivan en överväldigande positiv respons när den släpptes och vi kände att vi kan bara inte avsluta det här. Vi hade tur som fick med Phil Soussan som ersättare på bas och har sakta men säkert byggt upp ett momentum sedan dess.  De nya låtarna har samma stil och energi som de gamla DIO-låtarna och passar perfekt tillsammans. Som tur är känner vår publik likadant och har tagit musiken till sig.

Text: Henrik Halvardsson
Foto: Peter Fredin