Eclipse - Dags för det stora genombrottet?

Det är en avspänd Erik Mårtensson som svarar i andra änden på telefonen och det är förståeligt. För 1,5 år sedan tog han med sig familjen, lämnade Stockholm och bosatte sig på platsen där han växte upp som barn; Sollerön vid bildsköna Siljan i Dalarna. Det är här han skriver och spelar in inte bara låtar för ECLIPSE, utan även för sina andra band och projekt som AMMUNITION, W.E.T. och NORDIC UNION. Samtidigt turnerar ECLIPSE ute i Europa och ska bland annat gästa prestigefyllda festivaler som ”Rock Fest” (Spanien) och ”Bang Your Head” (Tyskland) i sommar. Det är också ett band fullt av självförtroende som efter några medlemsbyten de senaste åren nu även verkar ha fått ett behagligt lugn i leden.

- Det har varit tufft. Det krävs en hel del av var och en när musiken blir seriös, för det tar tid när man inte kan arbeta vid sidan om och man måste bygga upp ett band. Vår gamla trummis exempelvis, Robban Bäck, fick ett erbjudande av MUSTASCH och har ju en familj att tänka på så det var ett lätt val ekonomiskt för honom. Båda banden spelar så pass mycket att det inte går att kombinera båda heller. Men Philip Crusner har kommit in som en riktig klippa och det känns väldigt bra. Vi har en riktigt bra sättning just nu där vi funkar skittrevligt ihop.  Alla är väldigt seriösa och gillar vår musik. Det är inga kompromisser. Även om jag och Magnus (Henriksson på gitarr; min anmärkning) är de två som varit med från början så är ECLIPSE samtligas band.

Man har avslutat en vårturné runt om i Europa där premiärspelningen gick av stapeln på Fryshuset i Stockholm. Ett gig som Erik själv beskriver som lite ”svajigt”.

- Vi hade inte repat så mycket som vi ville och hade till 60 % en ny setlist. Det kändes verkligen som att det var det första giget på ett tag. Men vi hade skitkul på scen och det var riktigt kul att få spela de nya låtarna. Den förra skivan är bara två år gammal, men känns ändå lite gammal. Särskilt när man spelat just de låtarna en del. Man kan ju ana hur AC/DC känner inför att spela ”Highway to Hell” varje gång (skratt!). Däremot blir det svettigare och svettigare att plocka ihop en setlist. De som gillar oss gillar våra nya skivor, hoppas vi. Vi vill göra den nya skivan till en klassiker och har ingen lust att spela alla gamla låtar och sen bara två från den nya skivan. Det var därför som vi exempelvis inte inkluderade några låtar från ”Are You Ready to Rock”-skivan på premiärgiget. Men det kan ju ändras lite framöver bara för att variera det lite.

Erik ursäktar sig och kliver ur bilen; han är hemma vid familjens bostad. Det märks att han uppskattar sin vardag på den plats där han växte upp som barn. Inte bara personligen utan även yrkesmässigt. Just möjligheten att kunna skriva musik och spela in på en och samma plats är något väldigt speciellt, menar han.

- Vi är fortfarande lite av den gamla skolan och vill inte sitta och skicka filer till varandra som så många andra gör idag. Vi vill vara i samma rum och utbyta idéer. Det är då, i min mening, det händer spännande saker.

Spännande saker som ECLIPSE senaste album ”Monumentum” exempelvis. En skiva som skrevs, mixades och producerades på 2,5 månader. En kort tid kan tyckas, men som också inbjuder till ett ganska okonstlat förhållningssätt till sin musik.

- Vår filosofi är ganska enkel: ”Är det här bra? Nej? Då kastar vi den låten. Ja, den är bra! Ja, då behåller vi den”. Sättet vi skriver musik på är väldigt spontant; vi pluggar in våra gitarrer, hittar en melodi och ofta samma dag har vi en demo på låten. Vi skjuter verkligen från höften och det är inte alls så genomtänkt. Det är mer i produktionsstadiet som vi lägger ner mer tankar och ”lägger pussel” musikaliskt. Jag gillar också att vi gör det tillsammans där vi diskuterar arrangemanget. Även om det oftast är jag som har den övergripande bilden så vill jag ändå diskutera varje del, som trummor, gitarr och bas exempelvis. Ett bra sound börjar i arrangemanget och produktionen, inte i mixen.  Är det för poppigt eller om det är väldigt tungt, men jäkligt bra, så kommer det med på skivan så länge det är en stark låt. Men vi försöker skippa de mest uppenbara låtarna.”Bleed and Scream” var det album som gav oss en egen identitet. Där försökte vi verkligen skala bort låtarna som lät som våra influenser WHITESNAKE eller RAINBOW, vilka var mer uppenbara på de tidiga skivorna.

Erik och bandets ambition är att ständigt förfina sin stil och sound. Enligt honom handlar det inte om några jättestora avsteg från bandets nuvarande musikaliska identitet utan om små detaljer som exempelvis melodispråk.

- ”Black Rain” är ett bra exempel på det. Vi har försökt att göra en tyngre låt tidigare, men inte lyckats få till det. Den tillför definitivt något nytt till oss. Även ”Hurt”, som är en powerballad, tillför också något nytt med sina mer moderna inslag. Den har element av sådant vi inte gjort förut, men som ändå låter som ECLIPSE för det är vi som gör den. Samtidigt är den kreativa processen att ta fram och skapa en stark platta skitjobbig och känns som att bestiga ett berg. Efter att första låten är gjord så känner man att: ”Ja, nu måste jag få till minst tio till som är lika bra”. Det är först när hälften är gjord, typ sex låtar, som man känner sig mer bekväm och trygg. Då släpper nervositeten och känslan av att ”nu är skivan i hamn” infinner sig. Då vågar man också gå utanför ramen musikaliskt. Det gör man inte alltid i början av processen utan vill känna sig trygg med det man har. I slutändan skriver jag ändå låtar som jag själv tycker är coola.

Med tanke på hur uppbokad Mårtensson är som låtskrivare och producent till andra band så är det lätt att tro att det finns en ”Eriks låtlåda” att plocka låtar ur inför varje projekt. Så är dock inte fallet menar han.

- Jag skriver bara nytt material inför varje nytt projekt. För ”Monumentum” var det enbart låten ”The Downfall of Eden” som jag och Magnus Henriksson hade gjort i en rå och enkel version ett år tidigare. 

Ett undantag till den regeln var låten ”Runaways” som ECLIPSE framförde i Mello 2016.

- Den specifika låten skrevs inte ju inte för eventet utan faktiskt till NORDIC UNION- plattan. Ronnie Atkins (sångare i PRETTY MAIDS; min anmärkning) sjöng faktiskt in den och den versionen finns inspelad. ECLIPSE fick förfrågan om vi var intresserade av att skicka in en låt typ 1,5 vecka innan deadline, så jag skickade in demon med min sång. När de officiellt sa ja till vårt deltagande gjorde vi om riffet så att det lät mer ECLIPSE än NORDIC UNION. Ronnie diggade låten som fan, men förstod. Man måste komma ihåg att Mello var ”business as usual” för oss. Vi ville inte göra en jättepoppig låt för att tillfredsställa det svenska folket utan vi ville köra vår grej utan att sälja oss. Det skulle låta ECLIPSE, helt enkelt.

Efter 18 år i branschen räknas ECLIPSE till ett av de största banden inom den melodiösa hårdrocken. Samtidigt vet Erik och de andra att för att utöka lyssnarskaran behöver man nå ut bredare.

- Vi har ju hållit på ett tag och känner att vi får mer och mer uppbackning för varje platta som vi släpper. Till slut tar sig folk tid och ger oss en chans så det gäller bara att få människor att lyssna på en. Att få folk som normalt inte lyssnar på melodisk hårdrock, det är det som är utmaningen nu. Att nå ”vanligt” rockfolk.

Kanske är det just ”Monumentum” som kommer att ge gruppen det stora, breda, kommersiella genombrottet. Skivan letade sig snabbt upp på diverse försäljningslistor i Sverige, men även i exempelvis Schweiz. Frontmannen Erik är helnöjd med plattan och menar att den är till och med starkare än föregångaren ”Armageddonize” från 2015.

- Idag känner jag att på ”Armageddonize” finns det några så kallade albumsspår. Det innebär inte att de är dåliga alls, men de känns mer som just albumspår medan alla låtar på ”Monumentum” representerar plattan otroligt bra, tycker jag. När vi i bandet skulle välja ut den låt som skulle släppas som första singel så hade vi sju alternativ på bordet och vi kunde helt enkelt inte komma överens. Till slut sa skivbolaget Frontiers ”Vertigo” och så blev det.

 
Samtidigt som bandet är populärt i Europa händer det saker i USA också. Det är exempelvis där som bandets antal Spotify-lyssningar växer mest av alla territorier.

- Det finns ett väldigt stort intresse från USA, berättar Erik. Men samtidigt är det så himla stort, långt bort och svårt att greppa. Vi håller tummarna såklart, men fokus är på Europa just nu.

 

”Monumentum” - låt för låt - enligt Erik Mårtensson:

”Vertigo”: Den är en hopsättning av två låtar faktiskt. En hade en rak takt medan den andra låten var mer shuffle-inspirerad. Refrängen skrev jag med Johan Becker som älskade riffet på den enkla demon jag hade, men undrade om vi inte kunde göra refrängen ”rak” istället. Jag tycker riffet är lite WHITESNAKE blandat med MEGADETH faktiskt. Barndomen och den musik man lyssnade på som barn färgar en så mycket som vuxen, känner jag. Man kan rent intellektuellt kasta in andra musikaliska influenser i en låt, men när ens stora verkliga influenser blandas då känns det bara så bra i magen. 

”Never Look Back”: Den skrev jag helt själv. Jag började med gitarrhooken och sen kom resten. Det kändes som att verserna blev för gulliga, för poppiga, så jag gjorde om dem lite. När det blir för ”gulligt” så vill jag gärna förstöra det lite och få till lite jävlar anamamma så det blir drag. Riffet i verserna är inspirerade av OZZY OSBOURNEs ”Rock n Roll Rebel”.

”Killing Me”: Magnus och jag skrev det introt och kastade in det i en vers som egentligen var del av en annan låt som vi inte fick ihop. Jag ville göra något enkelt och vråla ut något och då kom ”Killing me”. Riffdelen är inspirerad av OZZY OSBOURNEs ”No More Tears”.

"The Downfall of Eden”: Låten känns som en folkvisa. Många säger att den känns som en keltisk melodi, men för mig är det väldigt mycket folkmusik från Dalarna, speciellt i slutmelodierna.  Sollerön, där jag växte upp, är en plats som är väldigt förknippad med folkmusik. Det fanns och finns en tradition av spelmän som ständigt spelar här på gårdarna. Det är väldigt mycket fioler och dragspel som man har hört som barn. Melodispråket är genialiskt bra i folkmusik och det funkar lika bra akustiskt som elektriskt. Ibland kan man förstärka inslaget av folkmusik i en låt och krydda med lite toner och fraseringar. Jag gör sånt mer nu än i början då jag inte riktigt vågade.

”Hurt”: Den skrev jag tillsammans med Johan Becker en sensommarkväll ifjol på Sollerön.  Jag satt och fipplade med gitarren och de första orden som kom ut var ”this is gonna hurt you” och så blev det och det kändes väldigt bra direkt. Vi försökte göra om den i olika varianter, bland annat i en bluesig version, men originalidén blev kvar. Jag tycker att den låter lite som ”Dust in the Wind” med KANSAS, med gitarren och tonerna. Men ingen annan har reagerat på det. Den känns ändå fräsch. Jag gillar hur den börjar med bara lite sång och gitarr. Jag ville bygga låten successivt och inte ge bort allt på en gång utan det är först efter 3,5 minuter som crescendot kommer. Magnus i ECLIPSE gillade den inte först. Han kände att det inte hände något, men ändrade sig sen och älskade den. Det är nog min favoritlåt på skivan.

”Jaded”: Även den skrev jag med Johan Becker.  Gitarrtugget är influerat av ”Sleeping My Day Away” med D-A-D som är mitt absoluta favoritband. Den är fin, smäktande vacker i refrängen och med halvpunkiga verser, vilket är lite ny stil för oss.  Men gitarriff mellan vers och refräng och inte bara direkt på refrängen är lite av ett ECLIPSE-signum i alla fall.  När jag skriver låtar tillsammans med Magnus är det jag som styr upp melodierna till 95 %. Med Johan är det ett evigt slagsmål för vi har samma egenskaper när det gäller melodier och vi diskuterar och bråkar om vilken melodi som är bäst. Ska det tonas upp eller ner? Vi tävlar ständigt och pushar varandra till bättre grejer och när vi kommer fram till något så är det oftast riktigt rätt. När man har jobbat med många olika låtskrivare är det lätt att det musikaliskt spretar mycket och att man blandar olika stilar. I mina projekt så har jag ett tänk, en röd tråd med allt.

”Born to Lead”: Den skrev jag helt själv och är klassisk ECLIPSE med influenser från WHITESNAKE och OZZY i refrängen. Miqael Persson skrev texten precis som han också gjorde till ”Hurt”. Han har countryinfluenser och är duktig på texter. Det är bra att få andra ordval och inte upprepa sig i texterna. Det är energi och ös i den låten.

”For Better or for Worse”: Också skriven helt av mig själv. Jag spelade på en festival i Tyskland med ett band som heter AMMUNITION. Vi stod och tittade på ett rock’n’roll-band som spelade tidigare på dagen och mitt i refrängen gjorde de ett break och gitarristen stod ensam och plockade lite innan de öste de på igen. Fan, va tufft, tänkte jag, så jag antecknade detta i telefonen. Det är därifrån som breaket i låten kommer. Det är genialiskt, men väldigt ovanligt och skumt. 

”No Way Back”: Jag och Magnus satt hemma en dag och kom inte på ett skit i musikväg.  Det var en allmänt negativ stämning och jag tyckte det han föreslog var skit och vice versa.  Då sa jag: ”Du sitter här, jag går in i huset och skriver så ses vi om två timmar så får vi presentera våra idéer för varandra”. Sen kom jag tillbaka med riffet. Han hade också ett, men vi gillade båda mitt direkt. Det var en enkel melodi som blev gnistan till låten som vi sen skrev ihop. Det är inget nyskapande, men ett bra albumspår. Magnus ville faktiskt ha det som öppningsspår på skivan.

“Night Comes Crawling”: En cool låt! Lite melankolisk. Jag gillar riffet som är inspirerat av en black metal-låt, men jag minns inte exakt vilken. Magnus och jag lyssnade på lite musik en dag, hörde låten och tänkte att det där var coolt. Det var först några veckor senare som verserna och refrängen kom till så jag skickade en demo till Magnus och han gillade det. Början är lite ACCEPT med konstiga ljud och gitarrer.

”Black Rain": Den skrevs av mig själv, Johan Becker och Magnus. Magnus hade riffet och en dag när vi jobbade i studion gick jag iväg för att laga mat. När jag kom tillbaka spelade de upp ett förslag på en vers och, ja det lät ju bra. Vi arbetade lite mer. Sen gick jag tillbaks ut i köket igen och kom tillbaka en stund senare. ”Nu har vi det”, sa de då och låten blev verkligen skitbra. Jag var ju inte med hela tiden när låten växte fram utan gjorde små instick och det gjorde att det lät lite annorlunda. Det låter lite som vår version av ”Heaven & Hell” (BLACK SABBATH; min anmärkning). Från början kallade vi den faktiskt för ”The Mob Rules” och vi pratade faktiskt om att ha den som öppningsspår på plattan, men det kändes osäkert. Den kan verkligen dela publiken.

 
/Henrik Halvardsson