Manimal och momentum som försvann
De flesta som får otippat stor framgång med sitt förstlingsverk skulle smida medan järnet var varmt. MANIMAL lät istället publikjublet självdö och tog mer än ett halvt sabbatsdecennium. Så såg det åtminstone ut. Sångaren Samuel Nyman reder ut begreppen kring bandets nya album ”Trapped in the Shadows”, om oron för att ta med för mycket glam och för lite psykisk ohälsa, och om att våga säga nej till Udo Dirkschneider.
Året var 2009 när MANIMAL från Göteborg utgav sitt debutalbum ”The Darkest Room”. Det var ett verk som stack ut inom den våg av återblicksglad heavy metal som var på väg att välla fram i Sverige. Soundet erinrade om 80-talets andra halva med band som QUEENSRYCHE, FATES WARNING, CRIMSON GLORY och SANCTUARY, om än inte fullt så meckigt. I en svensk kontext tycktes MANIMAL snarare höra hemma i MORGANA LEFAYs och TAD MOROSEs Bollnäs än i Göteborg. Likheter fanns även med norska CONCEPTION, fast till skillnad från Roy Khan hade Samuel Nyman en röst som inte sprack bara någon sa ”vet hut” åt den.
”The Darkest Room” var kort sagt en högst lovande debut, fast utan större hopp om att bli kommersiellt framgångsrik. Men – det blev den faktiskt. Listplaceringarna överträffade med råge vad som kunde förväntas av en okänd debutant inom en obskyr sub-subgenre. MANIMALs karriär hade fått en bättre start än vad någon kunnat hoppas på. Vad skulle bli bandets nästa steg?
Ingen räknade nog med att svaret på den frågan skulle bli ”sex års fullkomlig tystnad”.
Så blev det emellertid. Nu, slutligen, släpps MANIMALs andra album ”Trapped in the Shadows”. För fyra år sedan skulle det ha kallats en efterlängtad uppföljare. I dag är det svårt att säga vad det borde kallas. Det momentum som MANIMAL byggde upp efter debuten är förbrukat för länge sedan.
- Jag är smärtsamt medveten om det, instämmer sångaren Samuel Nyman. Och självklart har skivbolaget påpekat samma sak. För dem är det lite som att behöva börja om från början och det är inte optimalt. Gränsen för att inte förlora momentum går någonstans vid tre år – som senast. Samtidigt är det svårt att se att vi kunde ha avbrutit arbetet någonstans längs vägen. Då hade jag inte stått här nu och varit så stolt som jag är. Generellt tycker jag att vi tagit ett rejält kliv framåt som låtskrivare. Visst, det har tagit tid men vi har också fått ihop tio låtar som alla är förbaskat bra. Hoppas fler kommer att tycka så...
Varför har det då tagit sådan tid att färdigställa ”Trapped in the Shadows”?
- Främsta anledningen är att vi är jäkligt petiga. På gott och ont. Ont för att det tar lång tid. Gott för att det vi släpper ifrån oss är förbaskat bra. Sedan har den gamle basisten och trummisen lämnat bandet och det tog lång tid att hitta ersättare. Samt givetvis det gamla vanliga: vi har ett liv vid sidan om. Vi kan bara jobba med musiken på kvällar och helger, snarare än åtta timmar om dagen.
Kvalitetsmedvetenhet är dock dröjsmålets huvudorsak, upprepar Samuel.
- Det är inte sällan som vi gått tillbaka och ändrat färdiga saker. Bytt ut en refräng eller så, allt för att optimera. Men givetvis har det gått för lång tid. Jag har inte suttit och rullat tumme utan jag har försökt påskynda det hela. Vissa stunder har jag nästan tvivlat på att det någonsin skulle bli klart. Vi är alla överens om att nästa skiva måste gå snabbare att få ut.
Lagom mycket mörker
MANIMAL idag består förutom Samuel och gitarristen Henrik Stenroos av relativa nykomlingarna Kenny Boufadene på bas och André Holmqvist på trummor. Så varför slutade de båda sistnämndas företrädare, Pether och Richard Mentzer?
- Vi har inte skilts som ovänner. Richard var den som slutade sist, för ett och ett halvt till två år sedan, och han har spelat med Henrik i 20 år. Vi har fortfarande bra kontakt med dem. Det var de själva som kom till oss och sa att de inte längre hade tid för bandet. Ska man göra sådana här uppoffringar i fråga om tid och pengar så krävs det att man brinner för det. De kände att de inte gjorde det. Jättetråkigt, men samtidigt tycker jag Kenny och André fyller ut skorna mer än väl. Med facit i hand har det ordnat sig till det bästa för alla. Henrik och Richard bor för övrigt grannar fortfarande, det är bara det att de inte ses i replokalen längre.
Om det nu beror på den långa tillkomstperioden eller inte, så är ”Trapped in the Shadows” en mycket värdig uppföljare till ”The Darkest Room”. För den som har debuten i gott minne är det också lätt att slå fast hur MANIMAL utvecklats. ”Trapped in the Shadows” är mer fartfylld än sin föregångare, med en råare ljudbild trots det fortsatt svulstiga anslaget. Det finns stora likheter med JUDAS PRIEST och RIOT av ”Thundersteel”-modell – den dubbeltrampsrika pärlan ”Silent Messiah” är ett utmärkt exempel. Särskilt som Samuel dessutom gör flitigare bruk av sin välljudande falsettsång.
- Så är det, nickar Samuel. Det går inte att säga emot, och det är en medveten förändring. Jag har länge haft ett intryck av att vi fastnade i midtempoträsket på första skivan, undantaget ”Dreamers and Fools”. Vi visste ju att vi kunde fan så mycket mer än så. Plus att det kan bli trögt med bara midtempo i ett liveset. Samtidigt vill vi ha dynamik. En skiva med full spurt från början till slut skulle vi tycka var ointressant. Jag tycker att vi gör midtempolåtar väldigt bra och det vore dumt att inte bejaka det. Och falsettsången... min styrka som sångare är det högre registret. Att inte fokusera på en styrka hos bandet vore osmart. Utan att det blir för mycket av det goda. Vi är inga monstermusiker, inget DREAM THEATER, men det vi gör är jävligt bra. Vi trasslar inte in oss i konstiga skalor som vi inte klarar av. I stället lägger vi ribban högt, men inte så att vi inte fixar det live.
Kvarstår i bandets sound gör den så karakteristiska mörka atmosfären.
- Jag tycker att vi har bevarat melankolin och svärtan, instämmer Samuel. Lite glittrigare är det ändå på den här skivan, men längre än så här kommer vi nog inte att gå. Vi är rädda för att det ska bli för glammigt. Så vi behåller mörkret. Det berikar på ett sätt som tilltalar oss.
Att ACCEPT-era ett nej
En väldigt speciell låt på ”Trapped in the Shadows” är förstås powerballaden ”The Journey” med gästsång av Udo Dirkschneider. ACCEPT-legendaren, som lärt känna MANIMAL då dessa öppnat för hans U.D.O., ville även ha med låten på de sistnämndas jubileumsplatta ”Celebrator” (2012). Vilket han dock inte fick.
- Ett svårt beslut att fatta, tillstår Samuel. Givetvis hade det varit sjukt häftigt att vara med på U.D.O:s samlingsplatta. Samtidigt kände vi att folk kanske bara skulle ha köpt deras platta i stället för vår. Men vi fattade beslutet i samråd med skivbolaget (AFM) och förlaget, som även representerade U.D.O. Förhoppningsvis var det rätt beslut.
Blev Udo besviken?
- Det var mest managementet vi hade kontakt med, och de hade full förståelse. Samtidigt hade de ju gärna velat släppa låten, de tyckte ju själva att den blev så pass bra. Och det är förstås smickrande.
Liksom på ”The Darkest Room” har MANIMAL producerat ”Trapped in the Shadows” själva, medan däremot mixningen utförts av en välkänd studioräv. På debuten var det Tobias Lindell (EUROPE, HARDCORE SUPERSTAR, MUSTASCH, H.E.A.T). Denna gång är det Achim Köhler (PRIMAL FEAR, AMON AMARTH, SODOM).
- Vi är fans av honom, framför allt på grund av PRIMAL FEAR som han också är mest känd för. Vi tyckte att produktionen behövde just det där fläskiga gitarrljudet, så vi skickade honom en förfrågan om att mixa och mastra. Vi är väldigt nöjda med resultatet, det är precis vad vi ville ha. Även om vi själva producerat är det ändå Achims förtjänst hur alla instrumenten låter på plattan.
Nytt och instängt
Den extremt minnesgode kanske påminner sig att MANIMAL i ett tidigt skede övervägde att ta med överblivet material från ”The Darkest Room” på nästa album. Så blev det dock inte. Samtliga låtar på ”Trapped in the Shadows” är nya, i bemärkelsen skrivna för albumet.
- De låtarna som ströks från första plattan, ströks inte i första hand för att de inte platsade, säger Samuel. Någonstans kände vi ändå att de var lite daterade, så de kom inte med. Det finns några hardcorefans som hängt med sedan 2002 som har dem på demo och fortfarande frågar efter dem. Det är inte omöjligt att de kommer att dyka upp, det är bara mixningen som återstår. Introt och refrängriffet till ”The Dark” har i alla fall hängt med sedan 2001. Det är något som vi i alla år tyckt har varit bra men inte lyckats få liv i förrän nu.
”The Darkest Room”. ”Trapped in the Shadows”. Visst finns det något slags röd tråd i dessa skivtitlar? Går någon i MANIMAL kanske och drar på något slags klaustrofobisk fetisch?
- Jag vet inte om det har så mycket med min fysiska status att göra, garvar Samuel, men det blev ändå så att båda titlarna drog åt samma håll. När vi skulle välja skivtitel nu tittade vi på om det fanns någon bland låtarna som var representativ för materialet som helhet. Mörkret och melankolin fanns som sagt närvarande i alla låtar, så vi tyckte ”Trapped in the Shadows” var en passande titel. Man vet aldrig, det är kanske någon fobi som kommer fram. Vissa beslut kanske man fattar omedvetet.
Bara för det kommer ni förstås att döpa nästa album till något i stil med ”Here Comes the Sun”.
- Det tror jag i och för sig inte. Jag tror nog att det nordiska vemodet kommer att hänga med oss. FREEDOM CALL, som korsat våra vägar ett par gånger, kallar sig själva happy metal. Vi hade förmodligen kunnat vinkla och dra soundet åt det hållet. Eller åt EVERGREY, där svärtan är ännu tydligare och närvarar hela tiden. Vi kanske har mer av glittrigheten från power metal utan att det går hela vägen.
Nallar utan neuroser
Det torde inte överraska någon att sångarens texter matchar mörkret i MANIMALs tonkonst.
- Jag finner mig ofta återkomma till psykisk ohälsa i olika former. Även olika varianter av extremism. Religion, politik... oavsett vad det gäller är extremism sällan positivt. Det är konstigt, intressant att berätta om och svårt att förstå för någon som befinner sig någon annanstans på åsiktsskalan. Nyttigt kan det aldrig vara. Sedan är balladen, om man kan kalla den för det - alltså ”The Journey” med Udo - ett kapitel för sig. Richard, vår förre trummis, byggde upp den kring två karaktärer med inspiration från Dantes ”Den gudomliga komedin”. Intressant. Jag skulle aldrig ha skrivit något sådant.
Vilken av dina texter tycker du själv är bäst?
- Jag har två favoriter. På första skivan är det ”Human Nature”. På den nya är det ”Man-Made Devil”. ”Human Nature” skrev jag i samband med att USA bombade Irak. Det är inget ställningstagande utan mer ett betraktande ur bådas perspektiv. ”Man-Made Devil” handlar om psykisk ohälsa. En person som söker hjälp men inte får någon, och sedan går över gränsen och tar andras liv.
Har du någon personlig erfarenhet av psykisk ohälsa?
- Det har vi alla, egentligen. Alla har mer eller mindre gått in i väggen någon gång. Jag har också sett hur personer i min närhet har mått dåligt och hur de försökt tackla det. Det är väldigt vanligt idag, tyvärr. Själv har jag inte råkat ut för det, men man ska aldrig säga aldrig. Rätt vad det är kanske 40-årskrisen slår till. Men än så länge är jag vid mina sunda fem.
Samuel skrattar till igen.
- Ser man sig omkring på till exempel Sweden Rock Festival, så har man 25 000 nallebjörnar som träffas en gång om året. De får utlopp för sina aggressioner genom musiken. De har inget behov av att vara arga till vardags. Jag skulle tro att de flesta som känner mig kallar mig för en glad och lättsam person. På scen går jag däremot in i en roll. Kanske för att jag som person är ointressant, men hoppas att jag är mer intressant som artist.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
