Hårdrock och humor, är det en bra kombination? Nej, inte så ofta. Men förra helgen visade brittiske komikern Andrew O'Neill hur man kan säga roliga saker om hårdrock utan att det blir trams.

Jag recenserade hans framträdande på Mejeriet i Sydsvenskan och tyckte att allt utom humorlåtarna var jättebra. Och hans brister som sångare kompenserades mer än väl av en alldeles underbar Dave Mustaine-imitation.

Gammalt klipp med oslipat material:

Igår invigdes det nya konserthuset i Malmö, ett väldigt tjusigt och välljudande bygge som kostat väldigt mycket pengar. På bekostnad av vad, kan man förstås fråga sig. Men! Vad gör väl det när man kan stoppa in ett band som MUSTASCH där och skapa en spännande kulturkrock?

Det var i varje fall vad som hände: någon halvtimme efter midnatt gick Ralf & co på scen, goa och glada trots krångel med PA:t, och gjorde det de brukar göra. Fast med bättre ljudkvalitet. Och detta har jag sammanfattat i Sydsvenskan, som har texten ute på sin webb (på papper imorgon).

SCYTHIAN heter bandet du måste ha koll på om du tycker att det inte görs någon catchy death/thrash nu för tiden. Andra albumet "Hubris in Excelsis" släpptes av Hells Headbangers härom dagen. Det bör du genast tjacka på Bandcamp för $6.66 (eller mer, om du vill ge skivbolaget lite dricks).

Vad kan man säga? Den här Londonduon skriver sjuuukt bra låtar som får mig att vilja pumpa med heavy metal-näven i luften mest hela tiden, eller plocka osynliga apelsiner och dyrkgrimasera framför hallspegeln. Kombinationen av det idiothårda och det melodiska är genialisk.

SCYTHIAN får mig också att gräma mig över att jag inte köpte den där svintuffa skinnjackan på VFO när jag hälsade på min moster. Det här är musik att gå klädd i skinnjacka, patronbälten och oxblod till. Pressreleasen pratar om en mix av SODOM, BATHORY och ANGELCORPSE, vilket är en bra början för att föreställa sig soundet.

Allvarligt talat: skaffa den här plattan NU.

Nu vet jag i och för sig inte hur serbisk power metal låter när den inte är som bäst, för jag har inget att jämföra det strålande bandet CLAYMOREAN med. Jag recenserade dem i Sydsvenskan härom veckan och det blev de glada för.

Tyvärr finns de inte på Spotify, men på Youtube har förstås någon laddat upp hela nya skivan "Unbroken". Hela mitt årsbehov av power metal är härmed stillat.

John Darnielle i indiepopbandet THE MOUNTAIN GOATS verkar ha övergivit sin hemsida Last Plane To Jakarta. Jag har aldrig läst grejerna han skriver där förrän idag, när jag började jobba på en artikel om HATE ETERNAL (vars ledare Erik Rutan har producerat några låtar med bergsgetterna).

John skriver ofta om metal. Som i en dikt (eller vad man nu ska kalla det) som heter "Ivories". Den tror jag att vi alla kan relatera till. Läs den här. Sedan är det bara att botanisera vidare bland texterna och hoppas att John sätter igång igen.

Recenserar MASTODONs spelning på KB i Malmö i dagens Sydsvenskan. Tror texten får giget att framstå som bättre än det var ("kompetent", enades vi om efteråt på tåget hem mot Lund).

Nästa scenupplevelse blir att åka till Svedalarocken och kolla på HARDCORE SUPERSTAR och CORRODED. Ja, vad gör man inte för att kunna betala hyran.

Visste ni att det finns ett band som lyckas få ihop ekvationen med death metal och feminism? De heter CASTRATOR och jag har skrivit om dem i Sydsvenskan. Det finns VÄLDIGT mycket mer att säga i frågan, men jag har deadlines att hålla. Kolla upp dem genast, särskilt om du som läser råkar spela i ett goregrindband. Du kommer att ha all anledning att känna dig träffad.

Totalt opolitiskt vid sidan om: WRVTH är ett svinbra gäng som spelar teknisk death metal (typ), men med massor av känsla för feeling. Streama deras nya platta här.

Hittade precis ett klipp från RUNNING WILDs lyssningssession i Hannover för två år sedan. Vem är det som är där och diggar (host) om inte jag? Rock'n'Rolfs neonorange camobyxor är annars det mest minnesvärda i detta inslag.

Amerikanska LITURGY är kanske inte ett favoritband bland Metalcentrals läsare, men ändå: igår såg jag dem spela på Inkonst i Malmö och det var så här bra.

Har man minsta intresse av vad man kan göra med metal som uttrycksform behöver man lyssna och skaffa sig en relation till bandet. Bra eller dålig spelar ingen roll, men man behöver ta ställning.

Senaste skivan "The Ark Work" recenserade jag i Sydsvenskan i mars, men sedan dess har jag lärt mig tycka betydligt bättre om den. Sången tar fortfarande emot lite, men live kom soundet helt till sin rätt.

Hunter Hunt-Hendrix är ett geni. Och rätt söt när han väl lyckas le.

Igår recenserade jag BELL WITCH i Sydsvenskan. Jag blir väldigt sugen på att läsa om Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande" efter att ha läst min egen recension.