Kanadensiska GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR var kanske mitt favoritband ca 1998-2001. Jag fick aldrig se dem live då och hade varit helt nöjd om den där långa kafferasten de tog hade visat sig bli permanent. Vissa saker ska man inte se på nära håll och GY!BE mådde bra av den där mystiken som omgav dem.

I tisdags spelade de på KB i Malmö, sisådär femton år för sent för att det skulle kunna vara en riktigt himlastormande upplevelse. Skrev om konserten i Sydsvenskan och kan tillägga att när det var bra, så var det vrålbra. (Oklart om det framgår i texten, nämligen.)

Fast jag tycker fortfarande att de i första hand är ett band för ensamhet och hörlurar.

Förra veckan gjorde IN FLAMES två utsålda spelningar på KB i Malmö. Jag var på den första och skrev så här i Sydsvenskan.

Bonusinfo: vi som stod uppskrivna på gästlistan blev inte insläppta om vi inte skänkte pengar till flyktinghjälp. Bra initiativ!

Punk- och hardcorescenen behöver fler band som G.L.O.S.S. ("Girls Living Outside Society's Shit") från Olympia, Washington. Dels för att de är ett bra band, men framför allt för att de i egenskap av transpersoner utmanar genrestereotyper. Normkritik behöver vi alltid mer av.

Se en kort men taggad spelning nedan, skaffa deras demo här.

I fredags spelade mina rockfavoriter GRAVEYARD på KB i Malmö. Jag var där och recenserade för Sydsvenskan, vad jag tyckte kan ni läsa här.

Nu grämer jag mig bara över att jag inte nämnde det fenomenala förbandet TRUMMOR & ORGEL i texten. Det är en duo som spelar på - gissa! - trummor och orgel och låter alldeles strålande. Lite som en modern, popkoncis inkarnation av HANSSON & KARLSSON. Digga!

I dagens Sydsvenskan recenserar jag ett stycke intergalaktisk snigelmetal. Läs nättexten här, bege dig sedan till bandets Bandcamp och betala vad du vill för nya skivan "Dim and Slimeridden Kingdoms". (Jag tyckte att £3 var lagom.)

Folk jag känner, närmare bestämt Dan och Dan från PYRAMIDO, har ett nytt noise/drone-projekt som heter POJKROOM. Låtarna heter "Mänsklig gräddsås", "Jag skar tummarna" och annat olycksbådande och låter därefter. Hoppa in på deras Soundcloud, vrid upp volymen och glid bort i det meditativa larmet.

PS. PYRAMIDO har spelat in en ny platta. Exakt när den släpps vet jag inte, men säkra källor säger att den är jättebra. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Anders Jansson (han från "HippHipp!", ni vet) är inte så värst metal. Men det hindrade inte mig från att se och recensera hans soloföreställning "Kom in och stäng dörren" som hade premiär på Lunds stadsteater i fredags.

Hur roligt det var? Det kan ni läsa här. Vågar inte skriva "humorkritiker" på visitkortet riktigt ännu, men kulturchefen var nöjd med min insats.

För övrigt fick jag just mail från tidningens språkvårdare: man får inte, som jag gjorde i min text, skriva "flankera" om något som bara finns på en sida om en. Att flankeras betyder alltså att man är omgiven på BÅDA sidor. Detta misstag ska icke upprepas.

Har WINDHAND och CHRISTIAN MISTRESS de bästa metalvokalisterna just nu? Ja, kanske. Förutsatt att man bara räknar folk som just sjunger. Bästa growlet tillhör M i Mgla, som jag för övrigt lyckades styra upp en intervju med till Close-Up #178 (ute i mitten av oktober).

Hur som helst skrev jag om de två förstnämnda banden i Sydsvenskan i lördags, läs här. Jag är nog lite orättvis mot WINDHANDs instrumentalister, för musiken är löjligt bra. ELECTRIC WIZARD-riff spelade med KYUSS-attityd, ungefär. Fast 71 minuter är en onödigt utdragen albumlängd, även om man spelar stonerdoom. Skivan tar aldrig slut.

Här är en av favoritlåtarna:

Den 2 oktober släpps DEAFHEAVENs nya album "New Bermuda". Skivan rymmer kanske årets mest intensiva sånginsats och definitivt några av årets mest oväntade (men lyckade) genrekombinationer. En låt låter så här:

Igår spelade JEX THOTH på Babel i Malmö. Jag var där och tyckte så här i Sydsvenskan. Det var den sortens konsert som jag önskar att jag hade sluppit tycka och tänka något om, för bandet spelar inte musik man ska tycka och tänka om.

Man ska bara känna den, precis som Jex själv gör på scen. Jag stod så nära henne att jag hade kunnat röra vid hennes läderstövlar, ändå kändes hon så långt borta. Rösten fyllde stundtals upp rummet totalt, men nådde inte alltid fram på samma sätt som den gör på skivorna. Musiken lät däremot helt makalöst levande och rymlig. Mitt konsertsällskap, med väldigt lite hårdrocksvana, var också ganska tagen av spelningen.

Håll tummarna för att bandet börjar jobba på en uppföljare till 2013 års "Blood Moon Rise" när de kommer hem från turnén.