Metal Munching

images/stories/metalmunching.jpg

Återföreningens Tårar ()

I lördags besöktes en jubileumskonsert i Katrineholm och helt ärligt så var de flesta medverkande artisterna inga höjdare för någon med ett hårdrockshjärta, men en artist stod ut och höjde sig över mainstreamskvalet. Det var dessutom just det bandet som var skälet för mig att alls besöka det här evenemanget och det var Sveriges absolut första glamrockband någonsin.

Glamrock är inte egentligen den musik jag i vanliga fall väljer att lyssna på, det brukar vara betydligt tyngre tongångar som får damma av högtalarna i mitt lilla residens. Dock har glamrocken haft en stor betydelse för utvecklingen av den svenska rockscenen i största allmänhet och de här killarna i synnerhet just genom att vara först med att ta hit glamrocken. De har definitivt varit med och sopat banan för den tyngre rocken.


Givetvis är det Katrineholms stolthet Tears det handlar om. De återsamlades för att medverka i den flera timmar långa konserten. Dessvärre fanns inget spelschema så man var tvungen att genomlida allt dravel också om man ville se och höra "gubbarna" riva av ett par rockrökare. Det blev tyvärr bara två låtar med dem, men tack och lov var den ena deras största hit "God Save the 45" och de visade var skåpet ska stå genom att låta bättre än någonsin.



Redan 1968 bildades Tears av  Lars "Fubbe" Furberg (sång), Eddie "Eddan" Eriksson (gitarr) och Matti Vuorinen (bas), trumslagarna varierade dock. På första LP:n Tears 1974 spelar Hans Fogelberg trummor och på den andra LP:n "Rocky T" sitter Thomas Tompa Ericsson vid trummorna. Tompa Ericsson hade dock redan tidigare spelat trummor i gruppen och hans syster Gunilla hade en tid också varit gruppens organist. Senare lämnade Eriksson och Fogelberg gruppen och ersattes av Jan-Egil Bogwald och Roald Olsen.

Bogwald och Furberg bildade senare, efter att Tears lade ner, nya gruppen The Radio, tillsammans med bland andra gitarristen Janne Bark, men Tears dyker dock fortfarande upp ibland för enstaka spelningar.

Bandet fick 1975 en mindre hit med singeln "God Save the 45", som också fanns med på LP:n "Rocky T". Deras logotyp bestod av en flicka med hög hatt sittande på en halvmåne. Lars Furbergs dåvarande flickvän Ewa Kallberg sägs ha suttit modell för logotypen.

Tears var unika i Sverige, man hämtade tidigt inspiration från brittisk och amerikansk "sminkpop", till exempel från David Bowie, Marc Bolan och Sweet. Bandet envisades också med att fortsätta sjunga på engelska i en proggens tid då detta ansågs som politiskt inkorrekt. De sägs även ha varit en inspiration för Ola Salo och The Ark.

Totalt gav bandet ut 4 fullängdare, på vinyl kom "Tears" (1974), "Rocky T" (1975) och "Romantic" (1976) på Gazell Records. "Tears" släpptes senare även på CD via Sonet. 2008 släpptes via Universal Records ett samlingsalbum, "1973-1978 – We All Like Music Don’t We?".

En tydlig trend i skivbranschen är att gamla produktioner mastras om, ofta från originalrullbanden från studiorna, och blir återutgivna i nya vinylutgåvor. Frågan man ställer sig är när Tears plattor kommer ut igen så en ny generation och även gamla rockrävar kan utöka sina skivsamlingar. Under snart 50 år har ett par generationer fötts som ännu inte fått chansen att upptäcka den här biten svensk musikhistoria. Jag skulle själv gärna investera i de här plattorna, kanske i en trevlig box med lite bonusmaterial.

I samband med konserten och inför nästa års jubileum för bandet har SVT varit i full färd med att spela in en dokumentär, något att se fram emot. Så här i efterhand har många också undrat om och när det blir fler framträdanden med Tears. Jag frågade Matti, basisten, om framtida spelningar och de har fått flera erbjudanden men inget är ännu planerat. En annan fråga som faktiskt pockar på uppmärksamhet men som inte ställts är om återföreningen kan tänkas bli mer permanent.

Nedan några bilder från lördagens framträdande.







Spara

Spara

Spara

Spara

Driver ni med mig? ()

Så är det då dags igen för rockvärldens stora skämt när utmärkelsen som lyckades med att bli en parodi på sig själv ska röstas fram. Som framgår av namnet borde det vara ett pris som delas ut till rockartister, det heter trots allt Rockbjörnen, men bland årets finalister finns det inte mycket rock. Det heter ROCKbjörnen, inte POPnallen!

När blev Zara Larsson som är nominerad i kategorierna "Årets kvinnliga liveartist" och "Årets svenska låt" rockartist? När blev Hov1 som är nominerad i inte mindre än 4 kategorier ett rockband?

Visst, det är Aftonbladets läsare som nominerar artister, men det finns trots allt en jury också och denna borde ha lite koll på vad som är rock och inte för att kunna styra upp och sålla bort alla som inte borde vara nominerade istället för att bara släppa igenom enbart för att de är nominerade av flest oavsett vilken musikgenre det är. Dessvärre har varken dessa eller alla fjortisar som villigt skickar in namn på allsköns skräp någon som helst koll.

Handen på hjärtat, det är nog hög tid att inrätta ett nytt pris där det finns klart och tydligt inskrivet i stadgarna att det ska vara rockartister och inget annat än rockartister som nomineras. Som det är nu tycks det vara som med Bråvalla när de för något år sedan böjde sig för vissa politiska strömningar och sade sig ska kvotera in kvinnliga artister istället för att boka artister publiken vill se oavsett könet på artisterna, man har uppenbarligen blivit så politiskt korrekt skadade att man kvoterar in alla genrer oavsett hur långt bort från rock den än befinner sig så ingen ska känna sig utanför.

Kolla gärna in listan på finalister och säg mig hur mycket rock det blir kvar när alla popsnören, syntnissar, flipflopfånar med mera plockats bort. Kom ihåg, priset heter ROCKBJÖRNEN!

Årets kvinnliga liveartist

Laleh
Miriam Bryant
Veronica Maggio
Wiktoria
Zara Larsson

Årets manliga liveartist

Benjamin Ingrosso
Danny Saucedo
Håkan Hellström
Lars Winnerbäck
Magnus Carlson

Årets livegrupp

Axwell & Ingrosso
FO&O
Hov1
Kent
Takida

Årets genombrott

Anton Hagman
Hov1
Joakim Lundell
Nano
Tjuvjakt

Årets svenska låt

Gift – Hov1
Gotta Thing About You – FO&O
Hold on – Nano
I sprickorna kommer ljuset in – Håkan Hellström
Only you – Zara Larsson

Årets utländska låt

Chained to the rhythm – Katy Perry
I dont wanna live forever – Zayn & Taylor Swift
It ain’t me – Kygo & Selena Gomez
Shape of you – Ed Sheeran
Sign of the times – Harry Styles

Årets konsert

Ariana Grande
Hov1
Håkan Hellström
Kent
Marcus & Martinus

Årets fans

Fooers
Håkan Hellström
Kent
Marcus & Martinus
Zara Larsson

Brandsläckare ()

Det här med att driva rockklubb har både sina fördelar och nackdelar. När man är arrangör och i klubbform anordnar evenemang med rockband blir det en hel del pappersexercis med bland annat kontrakt och så kallade riders i långa banor och detta är som regel fruktansvärt tråkiga (men viktiga) dokument som ska gås igenom. Ibland dyker det dock upp lätt underhållande riders och arbetet blir så mycket roligare, se till exempel punkten Loger/Catering i ett bands rider (kontraksbilaga).

Produktionen består oftast av sex (6) personer. Därför vore det trevligt om produktionen vid ankomst har tillgång till logefaciliteter för sex (6) personer. Bandet är, som jag tror nämnts tidigare, hårdrockare. De nöjer sig egentligen med en städskrubb. Som manager anser jag att de bör sikta högre och jag vill därför be om en låsbar städskrubb. Hårdrockare (och förmodligen även andra musiker) är som sagt rädda om sina instrument.

Vad som också skulle uppskattas är möjlighet att ta en dusch. Hårdrockare har nämligen en fruktansvärd tendens till att slänga med håret och vicka på höfterna under spelning, och blir således svettiga. Även om de sällan duschar på hemmaplan har jag ställt krav på bandet att de ska sköta sin personliga hygien. Finns det ingen dusch kanske ni kan montera på en slang på städskrubbens handfat. Går detta att ordna ser vi gärna att det finns sex (6) stycken stora handdukar så att de kan torka sina spinkiga kroppar efter tvagning.

I logen ser vi gärna att det finns tillgång till starköl (två backar) och kaffe. Te, citron, honung och sådant tjafs som ”seriösa” musiker brukar be om har vi inget som helst intresse av. Frukt är också en sån där sak som för många arrangörer ser puttinuttigt och givmilt ut. Men jag kan berätta på en gång att det är ingen idé ni lägger så mycket som en krona på frukt. Det är ingen som äter sådant i alla fall. Vi kräver heller inte morotspinnar och dipp eller sådant som är jobbigt för er arrangörer att fixa fram. Det vi skulle uppskatta är om det finns en mindre mängd tilltugg av slaget godis/chips/nötter. Inte för mycket dock! Bandet blir lätt giriga och således på sikt ”ur form”. Vatten dricks det mycket av (även om man kanske inte tror det). På scenen ser vi hemskt gärna att det finns vatten av typen Imsdal eller liknande med lättanvänd kork. Även nappflaska fungerar då bandet är mycket rutinerade i användandet av denna artikel. Vi ser även gärna att det finns en mindre handduk till varje person för scenbruk. Får vi själva välja är dessa handdukar svarta, eftersom det trots allt är mest Rock ‘n’ Roll.

Som Ni ser kräver vi inte mycket. Vi kommer för att spela, umgås med er, dricka lite öl och ha trevligt. Allt ni gör utöver det för vår trivsel uppskattas varmt och kommer troligen leda till ett bättre framträdande från vår sida. Men som sagt, vi bryr oss inte om materiella ting (mer än de vi själva äger), ett gott bemötande är alltid värt mest. MEN, tycker Ni att bandet är värda något extra, kanske efter att ha läst denna kontraktsbilaga, eller efter att de spelat bra, så får ni gärna lyxa till med något starkare. Även här är enkelheten slående. Egentligen vad som helst med en etikett som har en procentsats på sig och är högre än 30. Om det var otydligt ger jag ett par exempel. Vodka eller Whisky. Skulle ni ordna fram starksprit vore det så klart trevligt med mixers. Förslagsvis apelsinjuice och läsk. Om ni inte kan tillhandahålla starksprit, men ändå vill bjuda på något lite extra så föreslår jag mer starköl. Det är egentligen det enda bandet gillar.

När vi ändå pratar materiella ting kan jag passa på att nämna att basisten har en stående önskan (som jag har förklarat för honom att det är helt orimligt och fruktansvärt puckat), nämligen en brandsläckare. Fixar ni detta kan jag lova att det kommer bli ett bättre framträdande för en person, och det är basisten. Resten kommer förmodligen få lida psykiskt, fysiskt och finansiellt då jag kommer få stå för saneringen av er fina lokal. Så snälla, ställ INTE in en brandsläckare i logen. Om Ni å andra sidan ger fullkomligt fan i vad jag i egenskap av manager tycker, och bestämmer er för att ställa in en brandsläckare så måste det vara av typen skum. Basisten fullkomligt hatar kolsyra- och pulversläckare. När jag nu tänker efter inser jag att ni förmodligen inte uppskattar ridern jag upprättat, då jag helt frångått den traditionella punktformen. Detta kan i värsta fall (för min del) leda till att ni ställer in en förbannad skumsläckare i logen. Därför nämner jag här punktens enda viktiga sak: Managementbolaget avskriver sig för allt ansvar gällande användandet av brandsläckare som tillhandahållits av arrangören.

Avslutningsvis kan jag bara infoga att killarna i Siphon Fuel tycktes tämligen nöjda med arrangemanget, jag har inte till denna dag hört något negativt om deras besök på Big Bang Rockklubb.

Spara

Bobby Eastwood ()

Liksom min kära bloggkollega här på MC, Janne, har jag ibland fruktansvärt svårt att få tiden att riktigt räcka till och den senaste tiden har all tillgänglig tid och energi lagts på att en gång för alla få upp den ordinarie bloggen till den nivå den tidigare var. Det har nu efter mycket arbete med både innehåll och marknadsföring lyckats, den är hos Bloggportalen rankad som näst största musikbloggen och i Topp 40 oavsett kategori.

Förra veckan när jag satt och letade bildmaterial till ett inlägg på Den Rockande Kocken blev det lite som en promenad i minnenas allé när jag fick under näsan bilder och texter från tiden som boss på en rockklubb, det blev en liten påminnelse om hur roligt det var att jobba med alla dessa underbara artister när jag ögnade genom några riders.

I bandens så kallade riders listas ibland mer eller mindre udda önskemål, men inget är egentligen omöjligt. Det beror ju lite på vad det är de önskar, så länge det är lagligt och inte kostar en förmögenhet går det mesta att ordna.

Ett band hade som "krav" att det i logen skulle finnas en poster med Bobby Kimball med bar överkropp, något som det inte var helt enkelt att hitta en bild för. Med andra ord får man bli lite kreativ och använda Photoshop, resultat blev Bobbys huvud på Clintans kropp och en fiktiv löpsedel för en icke existerande tidning.

Enlig bandet själv var det första gången en arrangör faktiskt hade bemödat sig med just den punkten i deras rider och jublande skrev de om det överallt som var möjligt på nätet.

Som sagt, det är hur kul som helst att jobba med rockbanden. En liten ursäkt till herrar Kimball och Eastwood för tilltaget.

Spara

Tobbes teser ()

Det är egentligen inte mina teser, men jag kan ställa mig bakom dem till fullo. Med färska uppgifter från skivbranschen blir de dessutom mer eller mindre bekräftade.

Tes nummer ett:

De mest trogna fansen har hårdrocksbanden

Tes nummer två:

Den sista fysiska plattan som någonsin säljs kommer att vara till en hårdrockare

Under arbetet med att sammanställa en serie inlägg för bloggarna om vinylens återkomst har jag också sonderat läget hos mina skivbolagskontakter vilket ligger till grund för att kunna säga att de båda teserna är mer eller mindre bekräftade.

60% av alla rockplattor som säljs är fysiska plattor, både CD och vinyl, medan 40% alltså är digitalt (nerladdning och streamning). När det gäller andra genrer, det som skivbolaget kallar "modern musik" är försäljningen 100% digital och 90% är då streamat via till exempel Spotify.

Vi som vet att ersättningen till artisterna hos Spotify är rena skämtet inser direkt att rockbandens fans är mer måna om att deras "idoler" ska få ut större del av kakan samtidigt som de också vill få ut mesta möjliga av ljudupplevelsen.

När det gäller förhållandet mellan CD som har sjunkande försäljningssiffror och vinyl som är på stark frammarsch så består försäljningen av bandens merchandise till lika delar av de båda medierna.

Personligen har jag aldrig upphört att köpa fysiska plattor och avböjer konsekvent att använda streamningstjänster, jag vill att banden ska ha en ärlig chans att kunna tjäna på sin musik så de kan fortsätta att skapa och spela in nytt material.

Näst på tur att införskaffa är bland annat den senaste plattan "The Outcast Hall Of Fame" från Evil Masquerade där bland annat de har en suverän tolkning av Bellmans "Fredmans Epistel Nr 81".

Tystnadens slut ()

Nu är det väl knappast mer som kan gå snett, efter en mängd tekniska problem orsakade av tredje part och dessutom lite problem från en ryggskada är tanken att jag ska kunna köra framåt igen om än med reducerad fart. Just nu filar jag på ett stort inlägg om vinylens återtåg för Den Rockande Kocken och ett relaterat inlägg kommer även här inom kort. Under tiden bjuder jag på lite skåpmat, en krönika som skrevs för Hey Sugar Magazine för några år sedan och som förtjänar att få läsas av fler.

In Memoriam

Varje gång jag köper en ny platta försöker jag få tag på vinylutgåvan om det finns någon, det är ändå något visst med dessa otympliga svarta plastskivor. Samtidigt slås jag av hur lyckosam jag är som fick vara med innan den digitala revolutionen och kan inte undvika att tycka lite synd om alla unga människor som inte fick uppleva framför allt det decennium när revolutionen satte igång tack vare lanseringen av CD-systemet, 1980-talet. Jag fyllde 15 samma år som 80-talet började och hann bli nästan 25 innan det var slut.

Jag är nog inte ensam om att sakna det årtiondet när nästan allt var tillåtet och det skulle vara så mycket som möjligt av allt. Inget årtionde varken före eller efter har till exempel fört med sig så mycket ny musik och nya stilar. Det är kanske inte så konstigt att den mest envetna retrotrenden är 80-talet när det gäller såväl mode som musik, det kommer en uppsjö av covers och omgjorda versioner av låtar varje år som kan spåras tillbaka till de åren.

Med den digitala tekniken där vi kan ladda ner all musik direkt till våra datorer och läsa om allt på internet har vi förlorat något. Det är inte längre någon som sitter utanför den lokala tidningsbutiken och väntar på att det nya numret av OKEJ ska sättas ut i hyllan för att direkt kunna köpa den, bläddra och läsa om vad våra favoritartister har haft för sig den senaste tiden. Istället kan vi varje dag läsa de senaste nyheterna på nätet, men det är inte samma sak som att bläddra i en tidning med fyrfärgstryck och inte heller får vi dessa små affischer som följde med i varje nummer att pryda våra pojk- och flickrumsväggar med.

Det är inte heller samma känsla att ladda ner musiken istället för att stolt bära hem den senaste LP-skivan med till exempel Mötley Crüe för att försiktigt placera den på skivspelaren, trycka på startknappen eller för de som hade halvautomatiska skivspelare försiktigt lyfta ut pickupen och sätta ner nålen i början av skivan. Samtidigt som musiken strömmade ut ur högtalarna kunde man sedan sitta och njuta av inte bara den utan av konvolutet som ofta var ett riktigt litet konstverk, något som också gått förlorat tack vare CD-konvolutens mindre storlek, och i de fall det förekom läsa låtarnas texter på innerkonvolutet och försöka sjunga med.

Det är inte bara covers och omgjorda versioner av 80-talslåtarna som levereras till oss än idag, förvånansvärt många av de artister som slog genom och blev stora under den tiden spelar fortfarande och är stora liksom det ena bandet efter det andra återbildas för att ge oss sin musik. Det är inte bara de gamla banden som spelar de stilarna, det kommer ständigt nya band också som musikaliskt står med fötterna djupt ner i 80-talsmyllan. Även det så kallade svenska popundret har sitt ursprung på 80-talet. Hade vi inte haft så många bra och internationellt gångbara artister då som lade grunden hade vi inte varit så framgångsrika idag.

Jag önskar det hade funnits ett sätt att låta dagens unga få uppleva 80-talet som det var, då hade de kanske också haft en annan förståelse för sin egen samtid. Själv håller jag de viktiga 10 åren i minnet och återvänder ständigt dit när jag ska välja musik som ska spelas, det kan inte undvikas att det blir både gamla vinyler och nya plattor med både gamla och nya band som spelar de stilarna som var stora då och i en del fall fortfarande är det.

Länge leve det glada 80-talet!

Återkomst ()

Nu blir det återkomst i dubbel upplaga. Dels är jag själv åter i farten, jag har varit lite frånvarande på grund av ryggbesvären och en opererad fot. Framöver kommer det dock dessvärre bli lite tunnsått med mat, åtminstone medan foten läker och jag inte kan belasta, men lite musik kan jag bjuda istället.

Den andra återkomsten är ett av mina personliga svenska favoritband, Zephyra, som under våren varit i studion och spelat in material till en ny platta som får namnet "As The World Collapses". Härom veckan spelade man också in en första video till en låt från plattan, den har världspremiär ikväll klockan 8.

Missa inte premiären

Zephyra är ett band jag följt under flera år och sett dem utvecklas och mogna, så det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att få höra deras nya material. Jag har även fått ynnesten att lära känna dem på ett mer personligt plan, de är underbara och behagliga personligheter jag är stolt att kunna räkna in bland mina vänner.

Grillsäsong ()

Grillsäsongen har drabbat oss igen och vi eldar för fulla muggar till höger och vänster. Det är dock inte bara det vi slänger på gallret som gäller utan även det vi serverar till. Standard är vanlig potatissallad eller potatisgratäng, men varför inte variera lite?

Till kyckling passar en rösti alldeles utmärkt och till korvarna kanske en varm potatissallad, något som funkar precis lika bra till flintasteken eller karréskivorna.



Persiljerösti

Ingredienser 4 portioner:

7-800 g fast potatis
1 kruka färsk persilja
1 tsk salt
1 tsk vitpeppar

Tillagning:

Skala potatisen och riv den på rivjärnets grova sida.

Hacka eller klipp persiljan fint. Spara några toppar till garnering.

Blanda den rivna potatisen med persiljan, salt och vitpeppar i en skål.

Hetta upp lite olivolja i en stekpanna. Lägg i potatisen och forma till en kaka.

Sätt värmen till medelvarm och låt det fräsa en stund.

Skaka lätt på pannan så kakan släpper. Lyft försiktigt och se om den är gyllenbrun.

Vänd ut kakan på en tallrik och lägg tillbaka den i pannan med den gräddade sidan uppåt.

Stek tills kakan blir knaprig på båda sidor.



Varm färskpotatissallad


Ingredienser 4 personer:

800 g färskpotatis
2 msk vitvinsvinäger
3 msk olja
2 tsk Dijon-senap
2 tsk socker
1 gul lök
1 röd lök
2-3 tomater
1 kruka färsk persilja
soltorkade tomater

Tillagning:

Blanda vitvinsvinäger, olja, senap och socker väl till en vinägrett.

Skala och hacka lökarna fint och vänd ner i vinägretten och låt marinera minst 10 minuter.

Skölj och borsta potatisarna väl så all jord är borta och dela dem i klyftor. Lägg dem i en gryta i lättsaltat vatten.

Det går även att använda vanlig potatis, den skalas istället innan den klyftas.

Koka upp och låt koka tills potatisklyftorna är klara. Prova med sticka. Slå av vattnet.

Skålla och flå de färska tomaterna. Skär dem sedan i tärningar.

Av de soltorkade tomaterna tas efter tycke och smak. Skär de soltorkade tomaterna i tunna strimlor.

Ansa och hacka persiljan fint.

Tillsätt alla övriga ingredienser till potatisen och blanda väl.

Servera till kryddig korv eller till stekt eller grillat kött.

Örnen har landat ()

Jag vet, det har varit lite tyst från mig här på MC. Mellan varven sätter en ryggskada lite käppar i hjulen och jag måste ta saker och ting i ett lite lugnare tempo. Nu när killarna i Avatar släppt sin nya video till "The Eagle Has Landed" passar jag på att bjuda på den, den är egentligen ett litet mästerstycke i sig själv.

Avatar är tänkta att medverka i den kommande andra boken i Metal Munchers-serien, "The Second Coming", men det är något jag återkommer till längre fram.

Alla som har varit med vid en inspelning av en rockvideo vet att det är ändlösa tagningar, kanske 50 eller fler, som sedan klipps samman till en förhoppningsvis bra helhet. Avatar har tagit en helt annan väg med den nya videon. De har spelat in den i en enda tagning utan avbrott, något som kräver en hel del planering och stora doser talang från alla inblandade.

"The Eagle Has Landed" är hämtad från den kommande nya plattan "Feathers & Flesh" som släpps nu på fredag (13:e maj). Jag ser fram emot att få chansen att recensera den plattan på Den Rockande Kocken, men just nu tänker jag luta mig tillbaka och njuta av video en gång till.


Bröd till lunch ()

Dags att fylla baguetterna som bakades igår med en oslagbar röra och kombination, kyckling och curry. Baguetten är egentligen ett franskt påhitt, men den har sedan 90-talet varit mer eller mindre stapelvara i Sverige. Det är inte så konstigt att vi svenskar tagit den till vårt hjärta, en baguette med någon god fyllning är en alldeles utmärkt liten måltid till lunch och även som festivalmat för alla hungriga rockare.



Kycklingbaguette

Ingredienser 4 st:

4 st baguetter

3-400 g kycklingbröstfilé
salt
malen ingefära

3 hårdkokta ägg
1 liten röd lök
1 dl majonnäs
1 dl gräddfil
1-2 tsk curry
1-2 tsk socker
1/2 tsk salt

bordssmör
tomat
gurka
isbergssallad
smörgåskrasse

Tillagning:

Lägg kycklingfilén på galler i en ugnsform. Dofta över salt och ingefära.

Grilla mitt i ugnen vid 175° i cirka 45 minuter. Vänd filéen någon gång under grillningen.

Ta ut filéen och svep in den i aluminiumfolie och låt svalna.

Skär kycklingen i mindre bitar och lägg i en skål.

Hacka äggen grovt och lägg i skålen.

Ansa löken och hacka den fint. Lägg löken i skålen.

Tillsätt majonnäs, gräddfil, salt, curry och socker. Blanda väl.

Skär baguetterna längs med sidan, se till att inte skära hela vägen genom.

Bred insidan med smör. Lägg ett blad isbergssallad inuti varje baguette.

Fördela kycklingröran jämnt i baguetterna.

Garnera med gurkskivor och tomatklyftor, strö över lite nyklippt smörgåskrasse.