Vokala funderingar

Mitt namn är Nils Patrik Johansson. Tilltalsnamn Patrik. Ni kanske (kanske inte) känner igen mig som sångare i WUTHERING HEIGHTS, LION'S SHARE, ASTRAL DOORS och nu också CIVIL WAR.
Jag har fått den stora äran att få skriva krönikor på denna ädla och klassiska webzine. Det känns som en spännande utmaning och jag ska försöka få ur mig minst en i månaden.

Då och nu

När jag växte upp med hårdrocken som tonåring i 80-talets Borlänge var det ett helt annat musikklimat i Sverige än vad det är nu. I Borlänge kryllade det av supermusiker och supersångare. Själv hade jag knappt börjat med musik då, spelade trummor i ett mediokert hårdrocks/punkband som hette VOODOO VISION, men intresset för musik var skrivet i sten.
80-talet var virtuosernas tid och det rådde verkligen nybyggaranda när det gällde hårdrock. Jag och en polare hade en egen hårdrocksfanzine som hette Thunder. Kan ha varit den sämsta och mest amatörmässiga fanzinen som gjorts, men fan vad kul vi hade: alla pengar gick till nya skivor, konsertbiljetter och folköl. Johanneshovs isstadion var lite av ens andra hem; vi var på allt! Kommer ihåg att Stockholmståget alltid var sprängfullt med stökiga hårdrockare när det var konsertdags.

När den sockersöta pudelrocken tog över för mycket blev det lite tråkigare, men det är ju en annan historia.

När det gäller mitt gebit, sång, så var det först i slutet av 80-talet som jag tog mina första stapplande steg som sångare i ett band. Det var inte lätt ska jag säga, eftersom mina förebilder var Ronnie James Dio, Ian Gillan, David Coverdale och Bruce Dickinson. Jag var inte i närheten av dessa giganter och det skulle ta många år av träning att komma till den nivå jag är på idag. Än är jag inte nöjd dock: jag har mer att lära.

Om vi backar bandet ytterligare för att titta på var och när "power-vokalistens" era börjar så väljer jag att lyfta fram 1969. LED ZEPPELINs Robert Plant klev in på scen och sjöng hest, svinhögt, men ända fläskigt. Ian Gillan sjöng 1970 så man baxnade på "In Rock". Exemplen är många på sånggenier som bildade skola för hur det skulle låta. Detta influerade sedermera 80-talets sångare och även mig, även om min riktiga sångkarriär började på 90-talet och skivdebuten kom så sent som 2003 med Rikard Anderssons SPACE ODYSSEY.

Så i den typ av hårdrock som jag gillar var det viktigt att musikerna är skickliga, att sångaren är tekniskt fulländad. På gott och ont såklart. Nu har dock klimatet förändrats rejält inom hårdrocken och det har liksom kommit smygande. Det viktigaste är inte längre hur höga toner du kan sjunga eller hur snabbt du kan spela. Det spelar ingen roll. Dagens unga hårdrockare lyssnar på ett annat sätt än vad min generation gjorde. Jag snackar om Svensson-rockaren såklart; mainstream-hårdrockaren. Det finns såklart ett gäng som fortfarande söker det svåra, snabba och tekniska och musikaliska, men jag har verkligen märkt en förändring.

Bra eller dåligt? Bra tror jag, eftersom jag möter en ny typ av fans med CIVIL WAR än vad jag är van vid; kids som fullständigt skiter i/förstår inte hur brett register du har som sångare eller hur tekniskt drivna musikerna är. Det behöver inte vara något fel, det kanske till och med är sunt; låtarna blir det viktiga.

Så vem vet: man kanske går sta och blir folklig på äldre dar?!

Skål på er!

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.