Finlands sak är vår

Från öst blåser förändringens vindar.
Rapporter om nya skick och bruk strömmar in.
I marginalen har Finland förvandlat sig till ett hårdrockens föregångsland.

Dagtid som nattetid har det larmats. Hur länge det har pågått kan ingen erinra sig längre, men något är i görningen, den febriga aktiviteten på andra sidan måste ha ett syfte, ett mål. Är det kanske dags att skriva ett anonymt tips, för att varna den hårdrocksälskande allmänheten? Ja, jag tror faktiskt det. Misstankegraden är så hög att uppgiften inte längre kan hemlighållas: Vår granne Finland håller på att radikaliseras, och det till det bättre.

Varför denna scenförändring är så underrapporterad kan man bara spekulera i. Spaltmeter har skrivits om den isländska black metal-scenen. Essäerna och kulturanalyserna har hängt som askmoln över hårdrocksjournalistiken och skymt sikten för mycket annat. Historien är det som pågår medan vi alla tittar åt ett annat håll, kanske?

Länge har Finland haft en förkrossande majoritet av melodisympatisörer i sin hårdrocksförvaltning, med tongivande band som NIGHTWISH, AMORPHIS, CHILDREN OF BODOM och STRATOVARIUS. Ideologin är knappast på fallrepet, men den har på sistone stött på allt hårdare motstånd. Åbobaserade Svart Records är något av ett fyrbåk för denna opposition; navet som vrider utvecklingen i en delvis ny riktning, mot det improvisatoriska och utforskande, mot laglösheten. I sina rullor har de kittlande namn som ORANSSI PAZUZU, DOMOVOYD, SINK och JESS AND THE ANCIENT ONES (och för den mer transcendentalt lagda är ARKTAU EOS och E-MUSIKGRUPPE LUX OHR något att sätta tänderna i).

Varifrån kommer då dessa impulser, detta flöde av oortodoxa tolkningar av hårdrockens källskrifter? En definitiv startpunkt, eller urscen, är det nog bäst att ge upp hoppet om direkt. Vad man däremot kan konstatera är att Finland har en spännande historia av tvärgående musiker, från det expansiva progrockgardet på sjuttiotalet, med band som TASAVALLAN PRESIDENTTI till PEKKA POHJOLA, till de kultförklarade dårfinkarna i CIRCLE, som med sina okynniga experiment och förvildade sinnen - alltid med räven väl synlig bakom örat - satt griller i huvudet på folk ända sedan tidigt nittiotal. Deras svårsorterade diskografi är en lattjolajbanlåda som man aldrig blir riktigt klar med (eller klok på). Vincent van Goghs ord om att "normalitet är en banad väg: den är bekväm att vandra, men inga blommor växer på den", smattrar som en flygbanderoll när de tar sats för ännu en våghalsig loop. Systerprojektet PHARAOH OVERLORD, som sist jag kollade fortfarande ägnade sig åt psykedelisk friformsstoner, har av undergroundsensationen HEXVESSELs frontman nämnts som en själsfrände tillsammans med DARK BUDDHA RISING och ATOMIKYLÄ.

I tron att det är i väst framtiden ligger har vi alltför länge stått med ryggen mot våra grannar i öst och mest tagit notis om de band som rönt internationella framgångar. Kanske är det dags att formatera om vår uppfattning om den finska metalscenen och byta plats på centrum och periferi? Bortom allfarvägarna växer de mest sällsamma blommorna. Upptäck i dag, innan de trampas ned av den hänsynslösa normaliteten!

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.